Aftonbladet – 4 augusti 1842, sida 1

dels bröllop, han som tog sig en hustru frår Empfiagen, red Hans Görgen jemte de andr: bakom den vagn, hvarpå bruden med hu:igeråde satt, på den bilåmålade kistan med röda rosorn: och spinnrocken vid sidan. Hans Görgen skö jemt och ständigt utaf tusen pocker, ty han hade dubbel! laddning i pistolen. Då nu tåget kon till limkokeriet, hvarest, till höger är en damn och till venster ett tegelbruk, der Lillkarin stoc i en glugg och tittade ut, der sköt Hans Görger åter; men nästan förr än man hörde skottet, börd man Hans Görgen erbarmligt skrika; pistolen föl ur hans hand och sjelf skulle han fallit af hö sten, om ieke hans kamrat Viteli hållit honor uppg, och nu såg man hvad som händt; Han: Görgen hade skjutit af sig halfva pekfingret på högra banden. Han blef nu hjeipt af hästen alla skyndade af medlidande fram och sjelfva Lillkarin kom ut ur tegelbruket, men blef nästan vanmäktig då hon såg Hans Görgens afskjutna finger, som ännu medelst en skinnlapp hängde fast vid handen. Hans Görgen bet tänderna tillbopa af smärta och starrbligade på Lillkarin; han inbars uti tegelslagarens hus. Den samle Jockel från Schnubuss, som kunde stilla blodfläde, efterskickades hastigt och en annan sprang till staden för att hemta den mycket omtyekte kirurgen Erath. Då dena gamle Jockel inträdde i kammaren, blefvo alla närvarande plötsligt tysta och veko tillbaka för honom, så att de bildade en. front på begge sidor, hvarigenom han framsked till den särade, som lig på en bänk bakom det grofbyflade bordet. Blott Lillkarin sprang fram och utropade: för Guds skull, Jockel, bjelp Hans Görgen! Denne slog upp ögonen och vände sin blick till Lillkarin, och då Jockel stod framför honom och vidrörde handen under sakta mumlande, upphörde blodet att rinna. Denna gång skedde det icke genom Jockel sympati, utan genom en annan sympati, nemligen den emellan Lillkarin och Hans Görgen, ty då denne hörde Lillkarins ord, kände han bur allt blodet rusade till hjertat på honom och jus derför upphörde blodet att rinna. Erath kom, och nu blef Hans Görgens finge