Aftonbladet – 2 augusti 1842, sida 2

somå sjelfva tullafgifterties bestämmande blef föremål för Rikets Ständers begut; mena Konungen fortfor dock att ensam förordna om Konyoyafgiftens erläggande. Uti Kongl. Maj:ts den 43 April 1825 utfärdade kungörelse fastställdes en ny taxa för Konvoyafgifternes beräknande för inkommande varor, hvilka afgifter, vid jemförelse med tullbeloppet, finnes ömsom öfverstiga, ömsom understiga tio procent af detsamma. Genom Kongl. Kungörelsen den 10 September 1831 fastställdes Konvoyafgilten å inkommande vissa uppräknade varor i tre klasser till fem, tio och femton procent af tulibeloppet och å utgående varor till femton, tjugo och femtio procent. Sedan derefter Konvoyafgiften på utgående varor blifvit den 27 April 4833 nedsatt till hälften af det betopp, Kongl. Maj:ts Kungörelse den 10 September 4831 innehåller, så förordnade Kongl. Maj:t uti Kungörelse den 27 Februari 4835, att Konvoyafgiften å utgående varor skulle ifrån och med samma års sjöfart och tills vidare upphöra. Deretter biföll Kongl. Maj:t, enligt dess den 19 Juni 1835 utfärdade nådiga kungörelse, Rikets Ständers uti underdånig skrifvelse den 23 förutgångne Februari gjorda anhållan, att Konvoymedlen skulle från och med nästpåfö!jde års början utgå under benämningen: Afsgift till Handalsoch Sjöfartsfonden, att Konvoymedlen för inkommande varor skuile, under nyssberörde benämning, ifrån den 4 Janusri 4836 beräknas och erliggas med tio procent af tullafgiften för inkommande varor och artiklar af alla slag, Samt att det möjlizen blifvande öfrerskottet å Svenska handelns bidrag till Handelsoch Sjöfartsfonden skulle afsättas, för att, efter Kommerskollegii samt Handels-societeternas i rikets större stspelstäder hörande i hv:rje fali, der Kongi. Maj:t pröfvade nödigt att deras utlåtande inhexta, användas till Svenska handelns och sjöfartens utvidgande och befrimjande så väl utom som inom riket. Hede Konvoyafgiften blifvit påbuden och forsfarande utgått endast för de fartyg och deruti fraktade varor, hvilka öfverfarit sådane fervatten, der kaperier äfventyrades, så skulie afgiftens användande, till förebyggande deraf för desse Svenska skepp, kunnat, efter mitt omdöme, anses innefatta en inrättning till enskildas gemensamma nytta. Nu har icke förhåliandet varit sådant. Afgiften har från början blifvit påbuden såsom en tullförhöjning under en tid, då sådant kunnat af Konungen, utsn Rikets Ständers medverkan, verkställas. Att Konungen äfven efter 1809 fortfarit att ensam derom förordna, synes mig icke vara tiliväckligt skäl, för att ådagalägga afgiftens beskaffenhet, ty om undersökningen om sakförhållandet skulle visa, att detta är annorlunda, än det som varit brukadt, synes mig, att det sednare bör vika för det förra, och hvar sak återföras: till hvad den rätteligen bör vara. Granskar man noga vårt statsskick sedan år 1809, så torde man ock finna, att så väl å den ena, som å den andra statsmaktens sida begifvanden måst ega rum, för atttillvägabringa de förhållanden, Grundlagen åsyftat. Till dessa torde ock kunna räknas Kong!. Maj:ts medgifvande, att Rikets Ständer må granska Konvoykassans räkenskaper. Genom hvad, på sätt berördt är, år 4835 förordnades, synes det mig, att icke blott förändring af namn egt rum, så att afgiften, i stället för Konvoyafgift, kallas: Afgift till Handelsoch Sjöfartsfonden, utan att jemväl en väsendtlig förändring i sak inträffat. Konvoyafgiften hade från börjen uteslutande till föremål att skydda Svenska handeln från förluster genom kaperier. Den hade således ett specielt ändamål, och endast derigenom, att öfverskotter uppkommo, yppades tillfälle att använda desamma för andra ändamål. Argiften till Handelsoch Sjöfartsfonden är deremot beräknad att lemna tillgångar till handelns och sjöfartens utvidgande och-befrämjande, ehuru de utgifter, som förr tillhörde Konvoykassan, skola deraf utgå. Den utgör en allmän afgift till bestridande af utgifter för allmänna ändamål, och beloppet är fsststäldt i enlighet med hvad Rikets Ständer beslutat. Skulle man nu väl vilja påstå och antaga, att det vore Konungens grundlagsenliga rätt att, utan Rikets Ständers samtycke, förhöja afgiften till Handelsoch Sjöfartsfonden, till bvad belopp som helst, och på enahanda sätt besluta om den förhöjda afgiftecs användande? Jag har icke förnummit, att någon påstått detta, och likväl skulle sådan vara slutföljden, om afgiften anses höra till undantagen i 3 Ansvarighetslagen, Då man jemför Regeringsformens 58, 59 och 60 SS, synas desamma egentligen hafva afseende på Riksstatens reglerande, och den sistnämnde afse de bevillningar, som Rikets Ständer ålägga Svenska folket, för att betäcka den brist, som viser sig uti Statsverkets ordinarie inkomster, till bestridande af de utgifter, Riksstaten upptager och Rikets Siänder i öfrigt beviljat. Det finnes likväl andra afgifter, hvilka ostridigt bero på Rikets Ständers beslut, utan: att de likväl ingå uti statsregleringen, t. ex. kurhusafgiften. Då den 61 8 säger: Alla afgifter, som Rikets Ständer under de i föregående nämnda titlar beviljat, skola utgöras intill slutet af det år, under hvars lopp den nya bevillningen af Rikets Ständer fastställd blifver, så finner man uti den 60 hvarken konvoyafgiften eller någon annan dylik afgift nämnd, utan endast sådane bevillningar, som äro beräknade för fullgörandet af de utaf Rikets Ständer beviljade anslag. Att äfven dessa kunna i visst fall, utan nytt beslut af Rikets Ständer, fortfara längre än till nästa riksdag, ses af 409 8 Regeringsformen. . Vid öfvervägande af hvad nu blifvit anfördt, har jag, för min del, icke kunnat antega, att afgiften till Handelsoch Siöfartefondan hän hänfärac 4311 ÖV Ö OO MMM ÖÖM MU ÖÖM ÖÖM ÖUÖU UU OM UU MMMM UU MIM ÖÖM MH VA VV MMMM JVM UU UUUUVÖJÖV HH VO UU VV VU Ä MOM VV VÄ VA VV VV ML LLLLDDIp Eran mm rr rr i ee on.