Aftonbladet – 2 augusti 1842, sida 1

min karakters långmo ighet. Ehuru fru Barettys konduit var insvept i elt visst dunkel, en viss myster, som j:g ännu icke utredt, kände jag mig förfördelad dsaraf och jag hade föresatt miz, att på ett lysande sätt hämnas. Jag räknade på att man nu, då middagen var slutad, skulle promenera i trädgården, och att jag der säkert i någon afsides aile skulle träffa henne ensam. Det var icke mera kärleken, men oviljan, som önskade detta möte. Jag hade föresatt mig att vara magnifik af köld, dräpande af ironi, med ett ord, mera hvass än den knappnål, bvarmed hon så bedrägligt genomstuckit min biljett. Från den häck, der jag dolt mig, och från hvilken man såg en af slottets fasader, dröjde det icke länge innan jag märkte flere okände personer, som ditkommit förmodligen efter min bortresa. Midt i detta sällskap såg jag värdinnan, fru Richomme, ruen hvarken fru Baretty eller min reskamrat Malechard kunde jag uppticka. Jag gick att på ett annat håll anställa mina observationer, då jag i detsamma genom löfven märkte fru Richomme. Hon gick hastigt och med en missnöjd min. Jag vet icke hvilken instinkt sade mig, att bon sökte sin syster. Instinktmessigt tog jag en motsatt väg mot den j2g såg henne följa, och sedan jag gått tvärs öfver en mängd gångstigar, som gick it aila håll kom jag till en af de mest aflägsna aller. Just som jag skulle gå förbi den, stannade jag med en hastig darrning, liksom rapphönshunden då han får upp. Trettio steg derifrån märkte jag fru Baretty och Malechard. Med handen flätad kring bans arm, hvarpå hon snarare bängde än stödde sig.