Aftonbladet – 1 augusti 1842, sida 1

— Är ni rädd kanhänds? frågade han med ett grin, som syntes mig förhatligt. — Jag är icke någon stenget, svarade jag torrt; gå ni och bryt halsen af er, om ni. .så behagar; jag går ickezcett steg längre. Kaptenen lät ögonen spela omkring, liksom han skulle undersökt stället. Detta var lätt gjordt. Så långt man kunde se, granitspetsar uppstaplade omkring glacierens öfra kant, under våra fötter ett petrificeradt haf: detta var allt. Rundt omkring oss ödslighet och tystnad. Ingen skapad varelse på så nära håll, att den kunnat se eller höra oss. Vi skulle kunnat tro, att jorden ieke hade några andra invånare. — I sjelfva verket, sade herr Baretty, äro vi, för hvad som återstår oss att göra, lika bra här, som längre bort. ; — Hvad återstår att göra? frågade jag naivt. — Ni skall se, svarade han med sin grinmin. Han aftog sin rensel, nedlade den på isen och började att plocka upp dess innehåll. Jag följde med nyfikenhet hans rörelser, och trodde genast att jag kunde gissa hans mening. Kaptenen var ingen hatare af den. gudomliga buteljen. Han hade utan tvifvel tänkt, att ett glas af det ypperliga vin, vi drucko. hos svågern, icke skulle förlora något af sin kraft, . om vi intoge det på glacieren. Iden syntes mig god och hans försigtighet berömvärd. Jag gjorde mig färdig att välkomna den angenäma flaskan, hvad helst den månde heta, Clos-vougeot, Chambretin eller Masalla, då, i stället för den trånga hals, jag väntade få se kaptenen framdraga, ändan af ett li tet och platt chatull, visade sig . och gjorde et