Aftonbladet – 30 juli 1842, sida 3

tlemnad åt mig sjelf, hade jagfännu en gång bebo af min resignation, denna dygd hos de bekla gansvärda. Min bödel hade gifvit mig en hal timma på mig, att ställa mina saker i ordnin för resan. Jag begaf mig melankolisk på mi kammare, och jag kastade huller om buller nå gra slarfvor i en mindre väska. Innan halftim man ännu var förliden, kom en betjent och un derrättade mig, att vagnen som skulle föra os till Thun redan var förspänd och att min res kamrat väntade mig. Jag såg hvarken till fri Baretty, hvilken jag hoppats före afresan återse eller Malechard, med hvilken jag var missnöjd utan att rätt veta hvarlör. Men på trappar såg jag fru Richomme, hvilken med en bekym rad min betraktade sin svåger, som redan satt vagnen. Jag helsade henne i förbigående oc uttryckte med några ord min önskan att snar få återse henne. Aldrig hade jag sagt någo mera uppriktigt. Med 1ig röst och uttryck af ett tillbakahålle förakt, svarade hon blott: — hvilken roll n spelar, min herre! Jag betraktade henne med en förbluffad min utan att vänta på svar, gick hon in. Jag val frestad att följa efter och begära förklaring pi dessa ord, men kaptenen lemnade mig icke tic dertill. — Nu har jag väntat en qvart på er, skrel han högst otåligt. Jag kastade mig tvört upp i vagnen, och nä sten i samma ögonblick satte höstarna af i rask traf. — Det är visst att jag spelar en nog bedröt lig rol, sade jag, i det jag tänkte på fru Richom mes sällsamma uttryck; men hvad kan hon vä veta? Vi förstå hvarandra icke, det är säkert Jag tänker en sak, hon syftar på en annan derunder ligger en gåta, som jag skall ha rät på ordet till, vid min återkomst. Under första dagen följde vi noga den march ruta min kamrat uppgifvit. Sedan vi öfverfari