Aftonbladet – 30 juli 1842, sida 3

hvaremot skallet af en bulldogg i mina ören skulle låtit. fullkomligt välljudande. — År ni då af jern? sade jag med en ömklig röst, utan att göra min af att röra mig från stället. — Ni får sofva på glacieren, sade han, med tonvigt på orden. — Inte dålig säng, tänkte jag; det syns att karlen varit med i Ryssland. Jag hade förutsett att denna lilla lustresa skulle för mig blifva en riktig penitens. Jag fogade mig derföre under mitt öde, och reste mig långsamt i det jag rätade ut den ena efter den andra af mina tröttade lemmar. — Låt oss gå då, efter ni så vill; sade jag med en tvungen glad min; men hvartill skall det tjena, att vi belasta oss med vårt bagage? vi komma ju ändå att passera samma väg tillbaka? — Lemna ni er väska, om ni vill, svarade Baretty; jag behåller min. Jag går alltid bättre då jag har något på ryggen. Skälet syntes mig absurdt, och under ingen annan omständighet hade jag låtit det passera oemotsagdt; men motsägelse-andan fordrar en viss fysisk energi, den jag kände mig komplett sakna. Jag hade icke tillräckligt deraf för den tröttsamma vandringen, och att bortkasta det minsia grand på en tvist hade varit ett oförsigtigt slöseri. Anlända till brädden af glacieren, stannade vi ett ögonblick. Från det ställe, hvarpå vi befunno oss, fattade man ypperligt det hela af den besynnerliga och praktfulla taflan. Jag hade icke någon annan böjelse, än att nedlägga mig på marken och öfverlemna mig åt betraktelser, det enda nöje, som var förenligt med min kropps och själs trötthet; men min följeslagare hade beslutat annat. . — Låt oss stiga på glacieren, sade han hastigt och utförde med detsamma sitt, förslag. (Forts. följer.)