Aftonbladet – 30 juli 1842, sida 3

— Jag har icke tjent vid kavalleriet, afbröt mig kaptenen, med en kort ton; hästen tröttar mig, ech om jag går, får jag aptit. Hvad skulle jag väl svara på dylika skäl? — Jag ser icke vår vägvisare, sade jag, i det jag såg vår ämabla kapten sätta sig i gång. — Ea vägvisare, hvad behöfs den till? sade han, utan att stanna; vägen från Lauterbrunnen till Grindewald är lika besökt som Boulognerskogen. Denna uppgift var visserligen icke en af dessa, som omöjligen kunnat bestridas; men hvartill tjenade det att motsäga ett tjurhufvud, som jag var skyldig så mycken aktning? Jag afstod ifrån en följeslagare, liksom jag afstått ifrån hästar, och tagande min väska på ryggen, beväpoade jag mig med en käpp, dylik med den, som min kapten bar. Ändtligen vandrade vi af, tigande, ty de starka sluttningar, som vi skulle uppför, voro icke heller gynnsamma för ett samtal, och dessutom rökte vi, han af vana, jag för att neutralisera den starka fukten af dimman, som omgaf oss. Försynnen, de barns och dårars förmyndare, säger man, vakade äfven öfver Oss. Mot allt hvad troligt var skiljde vi oss icke åt, och efter flere timmars mödosamt klättrande hade vi helbregda kommit upp till Grindewald. Ehuru jag hittills flera gånger talat om att göra halt och hvila, hade likväl herr Baretty ständigt afslagit det. — Ni får hvila på glacieren, hade han svarat mig med försmädligt grin, hvars dolska uttryck sednare frapperade mig. På Grindewalds värdshus fingo Vi en passabel frukost, men icke den hvila, jag räknat på, och hvaraf min kamrat hade lika behof som jag. Jag hade knappt tömt min sista kopp the, och försökt att göra mig en säng af min stol, som jag sköt mot fördjupningen vid ett hörnskåp i matsalen, förrän den fördömde veteranen steg upp och satte på sig sin rensel. . ; — Till glacieren! sade han med en rå ton,