jag i djupet af hjertat svor ve och förbannelse öfver alla naturskönheter. — Jag är förtjust om jag får er till sällskap, sade jag med en så glad min som jag möjligtvis kunde påtaga mig. — I det fallet, fortfor min kapten, ser j:g ingenting som hindrar oss att resa i dag, nu genast. Klockan är endast tolf; om två timmar äro vi vid Thun, der vi lemna vår vagn. Om båten, som besörjer den reguliera öfverfarten, afgått, så finna vi lätt en annan. Vi intaga vår middag i Unterseen, så att vi sträfva till Lauterbrunnen, der vi ta vårt nattläger. I morgon, fortfor den svartsjuke med ett besynnerligt leende, hvaråt jag likväl i detta ögonblick lemnade föga uppmärksamhet, i morgon — den som lefver, får han se. — I morgon, sade herr Richomme, som var närvarande vid detta samtal, skall ni stiga upp på Grindelwald och sedan ni varit uppe på glaciererpa, skall ni nedstiga till Meyringen öfver Scheidegg. Er marschruta är redan utstakad; ni tar återvägen öfver sjön Brienz. I öfvermorgon afton kan ni vara här igen, men jag råder er att ta en dag till på er; våra berg äro pikostande. — Och herr Duranton har icke en alpjägares ben, inföll kaptenen medgörligt. Jag var rasande. Jemnförd med det prof som nu förestod, syntes mig gårdagsjagten som ett nöjsamt lustparti. Tre dagar, kanhönda fyra, hålla herr Baretty sällskap! Hvilken upprättelse på förhand för de oförrätter jag önskade begå mot honom. I min nöd sökte mina ögon Malechard, i den förhoppning att han skulle gå in på att dela den staärtans kalk, som jag var dömd att töma. Min angenäma vän hade tvifvelsutan förutsett min fråga, och icke begifven på att efterkomma en sådan önskan, hade han smygt sig bort så fort frågan blef om Grindelwald. Fru Baretty, hvars blick ännu kunzat upprätthålla mitt mod, hade likaledes gått ut. Öfver