Aftonbladet – 30 juli 1842, sida 2

seende. Döende sminkade sig Mazarin; men jag egde icke denna resurs, och min nedslagna mir stod emot hvarje bemödande att upphjelpa den. Jag rådde icke, och jag beslöt mig till resignation. — Nåväl, om jag är medtagen, om j2g är glåmig som Debureau, så kan det skrifvas på pas:ionens räkving lika väl som på trötthetens; kanhända finner hon mig intressant nog — tärkte jag. Luznad af denna tanke, återvände jag till salongen, der jag endast fann fru Richomme, hennes syster och Malechard. Det sätt hvarpi de mottozo mig, aila tre, var ganska kuriöst. Min kamrat kom emot mig från ena ändan af salen till den andra, och tryckte min hand med en fö: virring, hvilken tycktes tilikännagifva den aldra lifligaste tacksamhet. Jag hade ju icke, hvad jag visste, gjort konom den ringaste tjenst? Fru Baretty, hvars stränga skönhet syntes förhöjd a! jag vet icke hvad för ett smiktande behag, vände sig till mig med ett förtjusande leende, som liknade en tacksägelse. Hvad kunde denna intagande varelse vilja tacka mig för? Fru Richomme, ärdtligen, trogen sin roll af glädjestörerska, kastade på mig den mest ironiska, harmfulla och föraktliga blier. Hvad hade jag väl förbrutit mig emot detta, eljest älskvärda, nu så frånstötande fruntimmer? I hvarje annat förhållande skulle jag sysselsett mig med att söka ordet till denna tredubbla gåta, men i detta ögonblick voro ella mina tankar och sinnen dominerade af en enda, i högsta grad trivial känsia. Om min nyfikenhet talade, tjöt hungern, och jag måste framör allt lyda dess häftiga reklamationer. Den känslofulla återhållsamhet, som jsg förra dagen iakttagit, var icke nu praktikabel. Jag satte mig derföre till bords med er vildes häftighet, och började äta med Papagenos aptit, äfven med risk att för alltid falla i min sköna melankoliska dams tycke. Under det jag sålunda slukade min andel af den smakliga måltiden, blef jag i min ordning