Aftonbladet – 30 juli 1842, sida 1

UTRIKES. STORBRITANNIEN. Allt som rörer den inre ställningen i detta land är i närvarande stund af mer än vanlig vigt och betydelse. Sakerna hafva genom flere sammanverkande orsaker, bland hvilka uan tvilvel spanmålslagarnes irflytande på handeln och äringslifvet är en af de förnämsta, kommit derhän, att en brytning på ett eller annat sätt synes nästan oundviklig, såvida icke monopolisterna sifva efter. Härtill synas de dock, att döma vf deras beteende i parlamentet, icke alls vara hugade. Peel står såsom emellan tvenne eldar: possessiovaterna å ena sidan Och den svältande befolkningen å den andra. Den sednare ropar på bröd och de förra vågar han icke stöta för hufvudet gerom någon sådan förändring i spanmåls!agarna, som skulie verksamt hirdra eiler afhjelpa nöden, emedan det just är possessioratintresset, som salt honom i spetsen för styrelsen. Det är för menskligheten och samhällsordningen att önska, att denna invecklade ställning måtte kunna redas, utan att staten sättes i fera, men mörkt och hotande ser det i sanning ut. Vi meddela här nedanföre ett bref från London. af d. 44 dennes i en utländsk tidning, hvilket närmare belyser dessa förhålisnden: Peels stälining blir, liksom landets förhållanden med hvarj2 dag, betänkligare. Visserligen har han mestadels fördelen emot sina motstindare i Underhuset; ty antingen har han deras egen försumlighet och långsamhet, deras olikhet i åsigter eler annat dylikt att förebrå dem, eller skyller han på bristen på öfverenss ämmelse emellan dem, i det nästan hvarje talare uppgifver en olika orsak till landets nöd, eller föreslår olika medel till dess undanrödjande. Ty fastän de flesta betrakta spanmålslagen såsom en hufvudorsak, så önskar dock en del blott en måttlig, fast tull i stället för den varierande, emedan andra ej nöja sig med mindre än alldetes fri införsel. Men till cch med i dessa talaretriumfer viser han ej mer samma tiliförsigt, som wid sessionens början. Han tyckes inse att, fastän han genom ett ejerft förslag satt finansväsendet på säker fot och genom den förändrade tulltariffen förvärfvat sig tacksamhet af reformvännerna, så har han likväl älven genom den första åtgärden sått missnöjets frö bland de förmögnare klasserna och, gezom den andra, förlorat sitt talrika och mäktiga partis förtroende cch tillgifvenbetg Men framför allt måste han inse att parlamenariska konstgrepp ej förmå upplyfta fabriksväs :.endet, eller gifva de brödlösa indrögtiga sysselttningar,.. Sedan någon tid tyckes utförsetn