Aftonbladet – 29 juli 1842, sida 3

vid att förkläda sina tankar. De begagna då så slipade uttryck, de omgifva sig så skickligt med oratoriska försigtighetsmått, de komma till sitt mil på så fintliga Omvägar, att det vill mycket t:ll att begripa andemeningen af deras ordoch är omöjligt att återge dem. — Du förstod då... — Jag förstod, att om du lyckats metamorfosera den vilde kaptenen till en cupido, medelst en bindel artistiskt lindad om hans ögon, skulle du gått mer än-halfva vägen; men derförinnan måste du skjuta många morkullor. — Jag skall skjuta stengetter, björnar, om det behöfs! utropade jag i en ytterlig förtjusning. — Bravo! intag isynnerhet mannen, det är af vigt! Mankera honom för all del inte i morgon, på jagten, såsom du nyss tycktes sinnad. — Var lugn; oem ni inte äro intima vänner, då vi återkomma från jagten, kan du anse mig för en stackare. Lifvad af ett hopp, som Malechards uppmun tringar gifvit ny näring, tviflade jag i detta ögonbliek icke på framgången; jag var endast eid och otålighet. Följande dagen, på utsatt tid, det vill säga i första gryningen, voro vi redan på väg, herr Baretty och jag. Jagten är, säger man, en bild af kriget. Den gamle voltigör-kaptenen faun sig sålunda närmare sitt naturliga element. Då män såg honom, raskt framgå med bössan på axeln, jagtväskan på ryggen, pantalongerna instuckna i stöfvelskaften och hufvudet betäckt med en tvärt toppad, konformig mössa, liksom soldaterna vid afrikanska armeen, skulle man