om det under tiden hände dessa goda lärare och forskare i skriften, att de inbyggde trä, hö och strå, och icke idel guld, silfver och ädla stenar, så förblifver dock grunden qvar, det andra förtärer elden O (bör herr A. ropa), hvilken ryslig Rationalist, ja, Kättare, var ändå icke Luther! — I afseende på den tredje punkten vill jag blott åberopa mig en skrift, utgången från en afliden aktad lärare vid Upsala lärosäte: Samtal med mig sjelf om Gud, menniskan och verlden, af G. Enös, och får för öfrigt blott hänvisa till mina Grunddrag af den Christliga Sedeläran, s. 269—300. Med undran och förvåning har jag frågat mig: Kan då herr A., som genomgått de högsta akaderniska lärdomsprof, vära så litet hemmastadd med Lutber och de symboliska böckerna, samt öfverhufvud med andan af vår chrisbga tro? Det händer blott alitför lätt med sådana; hvilkas hela theologiska studium inskränker sig till en slö utanlexa af något magert Compendium af Dogmatik och Kyrkohistoria, att de bli trånga och ensidiga, fallna för att förkättra och fördöma allt, som icke inryrsts uti compendiet. Man mi af sådan anledning icke förtänka Presten i Biet t. ex., om han blir rädd och ser med sneda, misstänksamma blickar på allt, som uppmanar till forskning och pröfning. Men att en man, så vitsordad inom de skriftlärdas gille, kan visa sig okunnig om sjelfva grunden för vår christna bekännelse, är mera öfverraskande; Man vill så gerna uti en sådan man se något annat, än en organ för den blinda Papismen. Underligt, att med hans oinskränkta vördnad för det cmånghundraåriga,, han icke flyttar till det Himmelska Riket och öfvergår tll Fos lära. Denna räknar långt äldre anor och har långt flera bekännare, in den Lutherska. i För att ej öfverskrida det ämne, som frågan atvisar, slutar jag härmed, lemnande det myckna, som ännu kunde vara att säga, i anledning af Theologernas i Frey beteenden. 1