Aftonbladet – 29 juli 1842, sida 3

sagt att han åter var i sitt gamla yrke. Jagten efter morkullor, i stället för Beduiner, hade kommit honom att glömma allt, ända till sin svartsjuka. Hvem hade han väl eljest att vara svartsjuk på? Hade han icke mig inom skotthå!l, att jag så må säga? Vid hans sida upphörde jag att vara farlig, och nåturligtvis oroade jag honom icke längre. Ur denna synpunkt hade min beräkning lyckats. Ena dylik manöver ägnu några dagar, och hans misstankar skulle försvinna af sig sjelfva: så tänkte jag, för att underhålla mitt tålamod. Allt gick i början bra. Mindre butter än af tonen förut, visade till och med herr Baretty då och då en kärf munterhet; detta var hans allra bästa humör, och jag bemödade mig att underhålla det med min egen glädtighet. Omständigheterna började dock, ty värr, att motarbeta mina bemödandenr. Morkuliorna, på hvilka vi räknat, uteblefvo; i det stället öfverraskade oss en oväntadt oväder midt på fältet, på mer än två mils afstånd från herr Richommes egendom; de träd, hvarunder vi sökte skydd, iemnade oss föga värn och vi voro i ett ögonblick våta, ända in på kroppen. En olycka kommer aldrig ensam, säger ordspråket. Då vi singo bort, hade vi ämnat att återvända före frukosten, . Men under förföljandet af det imaginära, villebrådet, hade vi kommit längre än vi ämnat. Vi voro således fastande. Landet syntes Oss som en obsbodd öken och var. oss fullkomligt obekant. Till råga på missödet, skiljde Vi oss och passerade en del af dagen med att streta i en af regnet upplöst mark! (Forts. följer.)