Aftonbladet – 29 juli 1842, sida 1

kände en synnerlig dragningskraft till den valda måltiden, hölt jag likväl bjeltemodigt sträng diet. — Jag skall sedan bålla mig skadeslös, genom en hemlig visit i skänken, tänkte jag, i det jag tillbakahböll de märkbara fordringarna från min mage. — Mår ni illa? frågade herr Richomme, som till slut märkte min envishet att hålla min tallrik tom. Jag svarade nekande. — Då är ni kär, återtog ban med skämtsam ton. Denna gång åtnöjde jag mig med att le, men en passionerad blick tolkade för fru Baretty de känslor hon ingifvit mig. Ett af de mest uppmuntrande ögonkast bemötte denna stumma bekännelse. Till all olycka var jag icke den ende, som bemärkte det; den svartsjuke mannen hade, emot vanligheten hos hans medbröder, ypperliga ögon. Vid detta tillfälle missledde honom icke hans skarpsyntbet, och, likasom om aftonen, förrådde sig hans rörelse på ett nog burleskt sätt. Sysselsatt med att taga för sig af en präktig forell ur Åarfloden, vände han med en så våldsam fart skeden i fatet, att största delen af fiskbitarna hoppade derur och spridde sig omkring bordet. Denna händel:e, obetydlig i sig sjelf, hade dock en tragisk anstrykning, som det vore svårt att beskrifva. Det var utan tvifvel jpg, som gjort voltigörkaptenen så het om öropen och osäker på handen. Jag ansåg mig veta: att det varit ett företag för en skolgosse, att längre framkalla en så vaksam och uppflarmande svartsjuka, och jag hade anspråk att icke vara någon skolgosse. Jag afsade mig derföre