Aftonbladet – 29 juli 1842, sida 1

ASKLEDAREN. ) AF CHARLES DE BERNARD. Följande dagen återsåg jag fru Baretty icke förr än vid frukosten. Hon syntes mig sorgsen. Eburu jag i botten af hjertat kände mig lättare, trodde jag mig böra sätta mig i harmoni med denna sorgbundenhet; ty i kärleken, likasom i musiken, gifves det en sträng tonalitet,, med hvilken man måste öfverensstämma, om man icke vill spela falskt. . Eno trånande qvinna pålägger den man, som vill behaga henne, en elegisk hållning å la g moll, så vida icke öfvergångarne mellan deras ömsesidiga karakterer skola bli för hårda. i Den obligat-melankoli, hvarom här är fråga, är icke synnerligt svår ii exekuktionen. FErfordrande hvarken betydligt snille eller mycken imagination, faller den sig serdeles lämplig för blygsamma hjertan och tröga förståndsförmögenheter; men det är orätt äfven af de mera fina och försigkomna att förakta den. Det är en beqväm drägt, i det fall att den dispenserar. från alla småyttringar af älskvärdhet, som göra denna sysselsättning så tung för en man med känsla. En melankolisk älskare behöfver icke vara artig, Mycket mindre söka bebaga. Tvertom är han berättigad att vara tyst, butter, häftig, och ju mer han ger fritt lopp åt sitt vilda iynne, desto mera är han inne i sin rol; i sanning en angenäm rol! men som likväl har sina besvärligheter, isynnerhet på landet. En ung man, som i Paris enrollerar sig under — nn ) Se Altonbl, N:ris 168, 169, 170 och 171.