Aftonbladet – 29 juli 1842, sida 1

den resonnerade imelsnkoliens fanor, tar sig ick vatten öfver hufvudet, som man säger; blott ha: ( närvaro af föremålet för sin martyrisering vi sar sig lämpligt genomträngd, sorgbunden oci förstörd, han kan emellanåt föra ett gladt li! Så snart han icke är i tjenstgöring, står det ho nom fritt att röka, att dingra på Caf Anglais att hänga bakom kulisserna på operan och kast: bort sina pengar på farao. Den, som hvar af ton dör af kärlek i någon vinkel af St. Germain kan några timmar sednare på Musards bale) ostraffedt framsläpa resten af sin varelse. Pari är så stort! Så är icke förhållandet på landet der man oftare föres i beröring med hvarandra Det gifves ingen rast eller ro för en melanko lisk älskare; hvarje timma, på hvarje ställe bö ban utvisa en djup bållning af lidande. Pålingt biir detta, min själ, tröttsamt; men att ett ögon blick frigöra sig derifrån, är detsamma som at riskera allt, ty qvinnorna tillåta intet afbroit kärlek. På landet förekommer i synnerhet ett blind skär, som jag vill varna för; det är vid bordet som man stöter på det, och som jag nu, af er farenhet, viil tala om. Vid frukosten åt fru Ba retty endast föga, och hon bibeböll en min a så kall distraktion, att jag genast fattade, hvilke ohjelpligt fel jag skulle ådagalägga i hennes ögon genom att visa en för stark aptit; eller hvad ka väl med ett melankoliskt fruntimmer mindr sympatisera, än en man som äter, om icke möj ligen en som sofver? Det gifves icke två sätt att skicka sig i e en dylik ställning; man måste betala med si person. Det var det jag gjorde. Osktadt ja