Aftonbladet – 28 juli 1842, sida 3

— I mitt ställe? — Skulle jag våga att misshaga hennes varulf till man. — Det är redan gjordt, sade jag obetänksamt. Dessa tanklöst framkastade ord ångrade jag genast, men det var för sent, och Malechards frågor aflockade mig en fullkomlig bekännelse. Då han fick veta orsaken till de japanesiska vasernas ruin, skrattade han så bjertligt, att jag icke kunde afhålla mig från att dela hans glädje. — Mod, sade han med en löjligt gravitetisk ton; gå löst på Blåskägget; attackera denne vilde, som icke tål att man finner hans bustru vacker! Intet qvarter åt barbaren! Du vet han måttar åt benen; sigta du åt hufvudet. Som en erkänsla för min öppenhet, slutade min vän med att tillstå, det jag gissat rätt och att hans resa icke hade någon annan orsak, än en häftig kärlek till fru Richomme, som redan flere månader varat. Jag sade honom något smickrande för hans smak, den jag dock fann något ovanlig, i anseende till de få behag, hans dam i mina ögon ägde; i sin ordning erkände ban, att fru Baretty var ett af dessa fruntimmer, för hvilka, enligt våra snillrika poeters pittoreska uttryck: man vore färdig att bryta beRen af sig. Då vi sålunda voro i godt förstånd, skildes vi åt, sedan vi lofvat ömsesidig tystnad i alla händelser och hjelp då den behöfdes. Mitt samtal med Malegchard stärkte mig i mina ifventyrliga förslag eller snarare afskar mig reträtten... Eller huru skulle jag väl nu kunna draga mig tillbaka, då jag valt till förtrogen af mina önskningar och förhoppningar en raljör, som icke skulle underlåtit att tillskrifva hvarje retrosrad rörelse en föga heroisk försigtighet? Frukan för det löjliga förenade sig med den ömma böjelse, jag redan kände, och af fåfänga kanhänta lika mycket som af hänförelse beslöt jag, att omedelbart sätta i verket alla de få mojenger ill en eröfring, hvarmed jag af naturen blifvit begåfvad. (Forts. följer.)