Aftonbladet – 28 juli 1842, sida 2

den andra en inskränkt och våldsam grobian och du förenar dem; bittra hån! kassernen förenad med salongen! Under det jag så der ömkade mig öfver denn utvalda qvinnas lott att vara öfverlemnad å en rå soldats despotism (ty i min förargelse an såg jag voltigörkaptenen för en sådan), vände sig fru Baretty åt den sida der jag satt, och bennes sköna ögon med de silkeslena fransarn: fixerade mig med ett uttryck så melankolisk och genomträngande, att jag kände mig oroad djupet af mitt innersta. Den ovanliga rörelst denna blick åstadkom, är tillräckligt förklarad då jag säger att jag icke är van att lyckliggöra: af dylika blickar, en bekänneise, visserligen svå; för min egenkärlek, men nödvändig att vet: för den som läser denna berättelse. Lyckan att vara skön har funnit sin poet om olyckan att vara ful kunde väcka luster att sjunga, skulle jag hafva giltiga skäl att fatt: lyran. Dervid stannar likväl icke mitt missöde Det gifves en sällsam och pittoresk fulhet, som uppburen med stolthet, gagnar sin man mer är den skadar honom. Mirabeau skulle säkert ickt mot ett intet sägande vackert mjölkansigte vela utbyta sin af kopporna härjade tigerfysionomi Oiyckligtvis för mig ersattes icke oregelbundenheten i mina drag af något serdeles uttryck Min fulhet är sådan man varseblir hvart mar vänder sig; jag liknar alla menniskor, till der grad, att personer, med hvilka jag varit närmare bekanta, glömt mitt utseende, och andra, som aldrig sett mig, känna igen mig. Född med eti känsligt hjerta och en romantisk inbillningskraft behöfver jag icke söga huru ofta jag harmats ända till förtviflan öfver detta obehagligt vulgära i mina anletsdrag. Min smak för öma älventyr stötte der så ofta på förtretliga hinder; ty, qvinnorna må göra sig aldrig Så mycket likgiltiga för karlarnes fysiska företräden, har jag likväl alltid bemärkt, att de i sjelfva verket