Aftonbladet – 28 juli 1842, sida 2

I det ögonblick jag började taga honom i betraktande, hade han slagit sig ned i en ofantlig länstol å la Voltaire, der han, i trots af sin korpulens, tycktes uppslukad. Hans hela utseende hade något så vildt och instämde så fullkomligt med det frånstötande uttrycket i ansigtet, att jag icke kunde undgå jemföra honom med en bulldogg, inkrupen i sin koja, med mnosen på tassarna, som sofver med ögonen men ändå visar tänderna. Jag märkte snart, att han genom sina halfslutna ögonlock smög en granskande blick öfver till Malechard och, sedan han någon stund betraktat denne, till mig,samt tvang mig att vända bort mina ögon. Jag begrep genast meningen med denna förbehållsam ma granskning. Utan tvifvel kände denne angenäme argus sin instinkt till misstankar vakna vid blotta åsynen af ungt okändt folk, och under det han riktigt studerade mig och min reskamrat, sökte han förmodligen att utfundera hvilken af oss båda han skulle få det nöjet att knäcka en arm eller ett ben på, liksom i Barrdges. Denna tanka, som i sjelfva verket bordt moderera min uppspirande känslofullhet, eggade den snarare. Jag kände att faran förhöjde smaken för kärleken, och då jag åter betraktade fru Baretty, fann jag henne ännu skönare än först jag såg henne. oo Ohl hon var verkligen skön, då hon satt så der -en smula vårdslöst, hufvudet något lutadt och händerna mellan systerns, hvilken talade till henne lifligt och med låg röst. och hvilken bon afhörde allvarsamt leende. Då och då öfverlemnade jag mig åt nöjet att hetrakta henne, och glömmande de mörka, spejande blickar, för hvilka jag tvifvelsutan var ett mål, försjönk jag i djupa drömmerier. — O, äktenskap! se der ett af dina streck, sade jag för mig sjelf, med en blandning af ironi och medlidande; med ena handen tar du en varelse full af behag och själsodling, med