Aftonbladet – 26 juli 1842, sida 2

RER vv Den stora mannen begynte på nytt sin pantomim; han lutade sig till mitt öra och sade: i — Har ni sett Othello spelas på teatre frangais? — Ja! — Då känner ni också min svåger. — Han är således svartsjuk ? — Rasande, förbannadt, horribelt! Oaktadt hr Richomme gaf mig dessa notiser i förtroende, höjde hanlikväl sin röst så att han borde höras af alla närvarande. En blick af hans fru ålade honom tystnad. — Det är rätt, sade han i det han gjorde en bock; derefter fortfor han helt tyst, lutad mot mig: min hustru tycker inte om att man i domestikernas närvaro yppar någon löjlig sida hos den kära svågern och hon har i sjelfva verket rätt, ty dessa lymlar bafva en inrotad impertinens och sqvallersjuka. Vid deserten skall jag tala om en historia för er..-.. Ea vacker hustru och en svartsjuk man, deruti låg visst ingenting ovanligt. Denna allmänna prolog var imedlertid tillräcklig att egga min nyfikenhet, och jag väntade med en viss otålighet betjenternas afträdande. De afligsnade sig äfven, enligt husets sed, så snart deserten var serverad. Utan att tänka på huruvida sådant skulle vara olämpligt eller ej, ville Jag just påminna vår värd om hans löfte, då han förekom. min fråga. Lika pratsjuk som Jag var nyfiken, vile han par force på sin Svägers bekostnad öfva den tungfotade malis, som han tog för qvickhet och som utgjorde det jovialiska draget i hans karakter. — Mina herrar Wendel, sade ban till de begge Schweitzarne, j hafven redan sett hr Baretty,