Aftonbladet – 26 juli 1842, sida 1

sars gästfrihet hos er, och öfvertygad härom, rodd2 jag mig böra mottaga dena plats han erjöd mig i sin vagn; jag hoppas... Förvåningen öfver, att han på detta något oförskämda sätt begynte ursäkta sig på min bekostnad, hindrade mig att höra slutet af frasen. Jag var nära att motsäga min kamrat; men ofia lyckas det en oförväntad djerfhet att afhugga let ord som skulle demaskera den. Detta inträffade med mig, jag stod der stum och med en något försagd min, under det att mia vän Malechard, stödjande sig på de sista orden, i god ordning förbehållsamt drog sig tillbaka, lemnande mig att uppbära första utbroitet af värdinnans elaka lynne. Huru skickligt denna manö: ver också utfördes, blef likväl icke fru Richomme narrad derpå; jag gissade detta af ett föraktligt, leende hvarmed hon blickade efter honom, och jag höll henne räkning för hennes klarsynthet. Narrarne äro ofta nyttiga. Om de vanligen oskickligt kasta sig in midt i de mest intressanta samtal, mellankomma de ofta till vår fördel i någon kinkig vändning. I det ögonblick jag gjorde mig den frågan, om vi hade något bättre att göra än redan samma afton fara tillbaka till Paris, fattade herr Richomme mia arm och drof mig ull en fönsternisch, för att visa mig top parna af Oberlands isbelupna fjellar, som purprades af solens sista strålar. — Ni väl, min herr parisare, sade han; kar detta gå opp emot dimman från Seinen? De begge Helvetierae delade med en min a öfverlägsenbet denna fråga, som smickrade dera: patriotism. Ex-furnisörens smak för naturskönhe