Aftonbladet – 25 juli 1842, sida 1

ton dagar i Brighton och tre veckor i Dieppe jag hade nog af hafsluften. Vichy, Bareges, Mon fOr? Der kände jag ju hvar vrål Bruunnstiden naikades dessutom sitt slut. Stanna qvar ; Paris? Ah fy! Blott stadssergeanterne stanna i Paris denna tid af året. Hvarje kryddkrambandlare har till och med sin villa, der han passerar de vackra höstdagarna. Det var icke just bristen på ett landtställe, som hindrade mig att följa exemplet. Jag egde mellan Troyes och Barsur-Seine en icke så obetydlig egendom, och der fanns äfven en rätt brukbar paviljong; det berodde således endast på mig sjelf att der slå mig ner och föra en landtjunkares lif; men jag kände en skakning i mina nerver vid blotta tanken på Champagnes slätter. Hvad fan skulle man di söra hela denna tråkiga September? Oktober oroade mig icke. Jag hade bland Auvergnes berg en älskvärd kusin, som just skulle gifta sig vid det laget. I egenskap af nära slägting och -hoppfull ung man, kanhända också i betraktande af mina 30,000 livres ränta och tre, fyra giftvuxaa mamseller, som försköna den branch 2f min familj, som är bosatt kring St. F!our, hade jag vid detta twillfälle blifvit lofvad den afundsvärda marskalks-beställningen vid bröllo: pet. Jag väntade mig en oppsjö af nöjen på dessa Auvergne-bröllop och dansade redan i andanom med brudarna. Oktober var derföre re dan upptagen; men huru fördrifva dessa hels tretti dagsr, NOga räknadt, af den välsignad: September? Jag gjorde mig väl för femtionde gången sam ma fråga, utan att lyckas komma till ett antag: ligt svar, då jag afbröts i mina meditationer a