Aftonbladet – 23 juli 1842, sida 2

BIETS AFSKED TILL PRESTERSKAPET. I Sv. Bet för i går läsa vi en artikel, hvilken hvar och en, som sktar på tidens tecken, måste finna ganska märkvärdig. Den består uti inledningen till en uppsatts, kallad En återblick på Strauss-litteraturen i Sverigen; och, på det att läsaren sje!f må se, huruvida vi hafva rätt i vår tanka om saken, meddela vi Biets ord här nedan in extenso. Oss synas de innehålla Biets formliga återtåg eller afsked ifrån tbeologi och allt hvad dermed sammanhör, hvilket allt nu kastas öfver bord och öfverlemnas — åt hvilka? Det få vi se här nedan. Hvad som kan hafva föranledt denna stora katastrof, att ryrama fältet, kunna vi väl icke alldeles säga. Troligen var den lävge förberedd; men det ser verkligen ut, som om de utdrag vi i dessa dagar meddelat ur doktor Martin Luther, gjort sitt till, eller innefattat, som man säger, den sista droppe, hvilken endast behöfdes för att kalken skulie rinna öfver. Ty när icke en gång sjelfva Luther stod på bisidan, utan med den öppnaste, panna i verlden uttalade den starkaste oppositions språk, hvad skulle biet då längre taga sig före? Det märkligaste är imedlertid Biets klagan öfver Svenska Presterskapet, som så illa understöddt dess sak, att det 4:o nöjt sig med att till biet insända några artigheter, men till A.B. den vida reellare saken (tyekter biet) nemligen prenumeration; öfver hvilken ledsamhet Biet tröstar sig med den goda förklaringen, att presterskapet dymedelst velat offra åt det onda väsendet, för att göra det gynsamt emot sig; samt 2:0 ait presterskapet, hvars pligt det varit att handla, att, åtminstone i hvad det kunnat, förtorka källan (förstås A.B.), hvarifrån den hedniska orenligheten i ännu sämre skick än hos sjelfva Strauss oupphörligen framqväller, i stället fortfarit att rikligen kontribuera til källans underhåll, genom både medhåll i opinioner och skrifter (t. ex. Ignells ryktbara bok). Biets slutliga och enda förhoppning hvilar omsider på våra akademiska theologer. De miste väl kunna qvarhålla den ur landet flyende bi-christendomen. Biet tålar, för att i detta fall uppmuntra och trösta sig, om en rik theologisk litteratur, som skola uppspira i Sverige, till understöd för den goda saken. Men när vi, litet förvånade, fråga efter hvad det kan vara för en, så få vi till svar, att denna litteratur-cykel, som till på köpet af bie! säges redan vara pnågot när fulländad, bestå icke en gång så mycket som i ett enda från någon af våra !heologer emaneradt sjelfständig! och eget verk, utan i ett par företal af Fahilcrantz. Hvad biet ytterligare kan mena för ströskrifter eller obskura libeller synes ej i denna dagens nummer. Vi, för vår del, tro sannerligen, att det, som verkligen är falskt hos Strauss både kan och skall bekämpas på ett långt annat och bättre sätt. Det hör till biets politik att identifiera Strauss åsigter med dem, som blifvit uttalade genom flera af de offentliga tribunerna (i detta fall hafva både A.B., Dagl. Al lehanda och Freja varit ense). Men att t. ex en och samma person är förläggare till Strauss boken och till A.B., utgör — om biet tillåter — intet vetenskapligt skäl till stöd för påståendet om ofvannämnde identitet i theologiska åsigter. Mera betyder, till motsatts deremot, att t. ex. Aftonbladet flere gånger (såsom, bland annat, i de Bremerska artiklarne) tydligen utsade sit! ogillande af Strauss i åtskilliga af de väsendtli gaste frågorna (såsom om Christi gudom). Biets ord låta, som följer: