Aftonbladet – 22 juli 1842, sida 2

len, blef han varse en qvinna, stående vid fiskarenas sida, och lifvad af en återvändande stråle af detta hopp, som aldrig fullkomligt slocknar förr än med lifvet, ropade han än en gång: . Till bjelp! Till hbjelp! Den olyckliges dom var likväl redan fälld; hans blodiga hand balkade ned från steneny som fuktades: af vågen. Vattnet uppsteg ända till hans läppar och han nedföll i djupet! Två timmar sednare stego Mathurin, Ivon och Marianne ned i Krypternas djup; men som de icke leddes af något spår, utan tvungos att gå efter slumpen och förvirrade af sjelfva sin Oro, kunde de först efter två dagars förlopp återfinna den beklagansvärda flickan. Hon låg död i ett sidogalleri, med en rosenkrans i handen och ansigtet vändt mot väggen, liksom om bon, med en ädel känsla af blygsamhet, velat qväfva smärtans sista rop och uudandölja dödskampens idanden, som sammendragit hennes ansigtsmuskler. . ,Det är Parisarn som har förderfvat henne, sade Mathurin, under det en tår glänste i hans öga; men åtminstone är hon hämnadly Nej, nej, återtog Marianne, med dyster stämma. Gud bar straffat oss i vårt barn; det är vi, som ha dödat henne, Ivonl Ja,s sade fadren, sorgligt; xmen Blanche skall åtminstone bli virt sista offer; ty, jag svär det bär inför Gud, skulle vi än dö af hunger och elände, aldrig mer skall likväl soldaten Ivons händer Väpna sig med båtshaken och våldföra sig På skeppsbrutne.n (Slur.)