Aftonbladet – 22 juli 1842, sida 1

emedan han ej kunde fatta det hjaltemodiga deri cOm ni lemnar mig, är ni förlorad. Hon svarade icke, men hon släppte den unge marnens hand. aBlanche, Blanche! sade han och sträckte ut armarna, för att qvarhålla hezne, men utan alt våga taga ett steg. aFarväl, Julien! ropade hon, med en nära sloeknande röst. Hon befann sig redan tio steg ifrån honom. Hon inträdde nu i eu sidogalleri. Kanske tvekade hon ett ögonblick vid tankan, att han skulle der söka binna henne; men facklorna närmade sig. Han ropade ännu två gånger: Blanche, Bianchel men förblef likväl stående orörlig. Allt var förbi. Några minuter förflöto, och han såg sig omgifven af fiskarena. ,Det är strandgodsetb ropsde Matburin; det var jag säker på. Men hvar är Blacche? Hvar har du gjort af Blanche, eländige?, fortfor han, i det han våldsamt skakade Juliens arm, Blanche! stammade den sistnämnde, som nu först kom ihåg, att Marhuria var flickans fästman, och att ban skulle förderfva sig om han tillstod sanningen. Blanche! Skulle hon kanske ha gått vilse liksom jag här i krypterna? Jag är ensam, fräls mig, öfverge mig ickel pVerkligen ensam, upprepade Mathurin, som kastade omkring sig oroliga och förvånande blickar. Ack, jag andas åter! Du är rädd, fortfor han, med en blick af förakt, vändande sig till Julien. Nå väl, bör då! Som du vet hemligheten med vira smygvägar, kan jag deona gången icke rädda dig annat än mot ctt vilkor ...