Aftonbladet – 21 juli 1842, sida 3

Presidenten. Men det är ett brott att tigga. Christophe. Jag är mycket ledsen deröfver, men jag måste lefva; må regeringen föda mig, om den vill att jag ej skall tigga; jag begär ingenting bättre; jag bar ingen lust att stjäla, för att göra er ett nöje. Presidenten. Ni har då inga tillgångar? Christophe. Jag har ej ett enda rundstycke. Presidenten. Är ni säker derpå? Christophe. Herre, min Gud! hvarifrån skulle jag hafva fått det? . Presidenten. Ni är från departemanget Puy-deÖme? Å Christophe. Jo, min herre, det är min födelgebygd. Tresidenten. Nå väl, säkra underrättelser gifva vid banden, att ni är egare af jord, belägen tre mil från Clermont, och af omkring trettiofem tusen francs värde. Christophe. Det bevisar ingenting, min herre, Presidenten. Det bevisar, att ni har tillräckligt att lefva af. . Christophe. Jag kan väl icke äta min jord heller. Presidenten. Den gifver er säkert någon inkomst. Christophe. Åh! mycket litet . . . och dessutom betalar man mig aldrig ordentligt. Presidenten. Hvarför bor ni ej i er hembygd? med det hvad ni har vore ni rik der. . Christophe. Vi få se, då jeg blir litet äldre. Dorastolen dömer Christophe till tre månaders fängelse. Presidenten. Jag ålägger er, att då ni slipper ur fängelset, återvända till er hembygd. Om ni någonsin åter kommer inför denna domstol; skall lagens hela stränghet träffa eder. . Christophe. Hvad vill ni jog skall göra? Jag har ej en enda skilling till respenningar. Man bortför den rike tiggaren, som upplyfiar sina ögon till bimlen, under en djup suck,