Aftonbladet – 21 juli 1842, sida 2

lan år 1824 af Landshöfdinge-embetet i Skara-j )orgs län väckta fråga om bidrag af allmänna nedel i och för aftappning af Sjögerås mossar, velägna omkring Rörsjön i Gudhems, Wilske och Skånings härader, har Reg. uti Skrifvelse d. 1 sistl, förklarat ytterligare undersökning erordras och att något bidrag af allmänna medel ör de förberedande åtgärderne icke kunde beviljas, men att, då ostridigt vore, att aftappninsen af dessa mossar skulle blifva af väsendtlig vigt för en mängd hemmansegare, hvilka hafva ina ägor i och omkring nämnde vidsträckta mossar, samt att arbetet fördenskull vore förtjent att af allmänna medel understödjas, på det sätt, om med stadgade grunder för dispositionen af ie medel Rikets Ständer anslagit för vattenftappningar eller sndra förberedande åtgärder ör större odlingsföretag i medlersta och södra leiarno af riket öfverensstämmer; så har Regeringen avbefallt Konungens Befallningshafvande i ofvannämnde lin att söka förmå de hemmansgare, som af utdikningen komma att hafva nytta, ill vidtagande af de åtgärder och afgifvande af le förbindelser, som för erhållande af ett så bekeffadt understöd erfordras, samt att inom ett ir hädanefter hos Reg. anmäla hvad i berörde hänseende blifvit tillgjordt. — Bland de verser som utdelades vid Naturorskaresäl!skapets sista sammanvaro på sällskapets klubb, lära efterföljande läsas med synnerigt nöje. Man trodde allmänt att de blifvit författade af herr statsrådet Barg: Tok cg Farvel til vore svenske Brödre. Der var en Tid, den är forbi, Vil ei herefter fölga, Til blodig Kamp kun mödtes vi Paa Mark og Fjeld og Bölge, Og Skialdens St:engzge om vor Ferd Deshöiere gienlöde, Jo verre vi med Ild og Sverd Vor Naboe lagde öde. Den Tid, ja den er vel forbi, Men Keampen ei tilende, Dog andre Veaben bruge vi, Og andre Blus vi tende, Og Sagnene om nordisk Kraft Skal end i Sekler tone, Vi har den, som vi har den hazvt, Men Aanden er dens Throne. Den svang sig hid fra Danmarks Kyst, Og mödte os paa denne, I G!edes Log, i Alvors Djyst, Den gav sig grant tilkiende; Og Hierterne! de fulgte med, Og her de os modtoge, Og varmere ej noget Sted For danske Brödre sloge. Og derfor ingen Time gled For os paa disse Holme, Hvori ei af Erkiendåtlighed Vi fölte Barmen svu!me, Og naar til Afsked Begrets Klang Paa Sveas Kyst gienlyder, Opfylder Hieriet kun sin Trang Naar det i Tak udbryder. Svensk, norsk og dansk vi kaldes, dog D2 samme Aandens Gaver, Den samme Ät, det samme Sprog Giör os til Skandinaver; Men fastere vort Broderbaand Skal Viderskaben knytte, Og Fredens Ro og Fredens Aand Til fiernest Oid beskytte. ——L LR