Aftonbladet – 21 juli 1842, sida 1

nom modet. Slutligen efter tre timmars vandring, frågade han Blanche om de voro nära bugten. Kasta en sten, rakt framför er, Julien. Han bröt lös en liten sten ur väggen, och kastade den med styrka; derefter lutade han sig hastigt ned mot marken och lyssnade med denna fina uppmärksamhet, som liter Indianerne gissa till sina fienders annalkande på ett otroligt afstånd; men det var förgäfves. Stenens fall förorsakade intet buller; man skulle kunna säga att den försvunnit i mörkret. Det är besynnerligt, sade Julien i det han reste sig upp. Det kommer af ett ganska enkelt skäl,, sVarade Blanche; och visar, att gallerierna sträcka sig ännu längre bort i denna rigtning, än jag troddep. Denna tystnad är verkligen ohygglig!, ropade Julien, Er röst hinner inte till mig annat än med ett hemskt och graflikt ljud. Sjeltva dånet af våra steg tyckes bortdö, som om vi icke vore annat än skusgor.n Se så, haf mod, i himlens namny hviskade Blanebhe med en af rörelse darrande röst. Midt i denna öcken äro vi dock i Guds hand, jag söger dig det. Det är här man lär sig att hoppas och tro på honom. Rösten dör bort mot dessa stumma och obevekliga murar. Ogat kan iate genomtränga natten. Styrkan, skickligheten och modet, alla menskliga medel äro här vanmäktiga. Vi bero af denna tråd som jag håller i banden och som den minsta bändelse kan afslita. Låt oss bedja till Gud, Julien. Det fins menaniskor, som icke kommit ut härifrån; det