Aftonbladet – 21 juli 1842, sida 1

ofantliga pelare tycktes uppbära hennes hvalf och derifrån utgingo tvänne breda gallerier, af skurna af hundrade mörka och tysta tvärgator hvilka ett ras i klippan kunde tillstänga som et: fängelse efter den, som varit nog oeförsigtig at! jördjupa sig i labyrinten. En omätlig tomhe syntes öppna sig framför dem, men Blanche tvekade ändå icke. Hon började uppveckla ett tråd: nystan, fäste dess ena ända vid en jernring som satt i en af pelarna, påtände sin fackla och sade med allvarsam röst till sin följeslagare: Nu inga onyttiga ord mer, utan låt oss gå på.x De skyndade nu fram på långa, mörka, ljudösa vägar, som tycktes kalcinerade af en volkan, hvilken slocknat för flera sekler sedan. Insenting växte på klippans skrofliga väggar; insen enda blek blomma, ingen enda liten paraitväxt. Örat kunde icke uppsnappa ljudet a någon lefvande varelse eller den minsta insekts surrning eller fligten af någon vind. Blicken hann ej öfver den bestämda och rödaktiga Jjuscrets, som facklan spridde. Detta sken upply: ste icke, det bildade endast en purpurförgad lick i den omgifvande töckenmassan. Ju längre le båda flyktingarne gingo, desto mer tycktes Je utan hvila framskrida i samma rymd, ty dessa sator, som alltid böjde sig i rät vinkel och utsträcktes i oändlighet, tycktes eadast bilda ett enda galleri utan något slut. Julens, tillförsigt aftogz småningom. Då han såg den toma rymden, likt ett kaos, Vividsa sig framför honom, tog han sig för att rysande tillsluta ögonen och sökte påminna sig solens strålar, trädens gröna blad och alla den Iefvande naturens ljud. Detta minne återgaf he