Aftonbladet – 21 juli 1842, sida 1

Nu behöfva vi mera mod,l sade Blanche, ,ty himmelen lyser hädanefter icke öfver våra hufvud, utan natten undangömmer lång tid för oss dagens ljus; vi få nu ingen annan sol än den här facklan, som jag skall tända på. Ar ni rädd, Julien?. frågade hon, i det hon sökte småle och sjelf dölja den hemliga fruktan hon kände, 1 det hon från kustens skarpa och genomträngande luft öfvergick till grottornas tunga och fuktiga atmosfer. Fruktan i ert sällskap! ropade Julien; fruktan för faror som ni delar, oeh som ni trotsar för min skuld! åh, det tror ni inte.n Godt! återtog flickan med en lugna och mild röst. Ånda från den dag jag först såg er, kämpande mot döden bland de vreda vågorna, vet jag att ni har mod. Men här, ser ni, Julien, handlar. det om en helt annan ståndaktighet. FHvad som här behöfs, i händelse af fara, är icke seniga armar, i stånd att kufva stormen, utan sinnesköld. Man kan strida mot hafvets upprörda böljor på ena bräcklig planka, hvilken de kasta omkring som en fjäder; men då man olyckligtvts förlorar sig i en labyrint sådan som denna, är det endast mot sin egen förtviflan man bör förstå att kämpa, ty om man en gång förvillat sig, är allt förbi och Gud allena kan frälsa er. Ni vill förskräcka mig, Blanchels Nej, nej, var vid godt mod, Julien; jag könner den del af den här irrgången som för till viken, der våra fiskares båtar ligga. De bevaka icke hafvet och vi skola hafva tid att hinna til! Kerkabec. Grottan vidgade sig på ett ställe, der tvänns