Aftonbladet – 20 juli 1842, sida 3

tiska oceanens stränder; men der finna vi intet spå! efter deras tillvaro, och man tyckes med skäl kunna förmoda, att koloniseringen gått från vesterns stora dalar söderut till Fiorida. I sydvest spåra vi dem likväl till Mexiko; der måste vi således, så vidt slutsatser kunna dragas af belägenheten, söka deras ursprupg. Rörande antalet af dessa monamenter, är det tillräckligt att: anföra, på hr Brackenridges utsago, att omkring 3,000 finnas, af hvilka några upptaga mer än hundrade acres, och att professor R:finesque uppsökte mer än 300 i Kentucky och 14,400 utom detsamma, hvilka han till största de!en besökt två gånger, Naturen sjelf gifver det bästa bevis på dessa minnesmärkens höga ålder, och ingenting kan bittre bevisa styrkan af detta argument än den beskrifning, den aflidne presidenten Harrison afgifvit, rörande det sätt, hvarpå jorden småningom blir beväxt med skog, sedan den varit uppodlad, men åter blifvit öfvergifven: Skogens återställande till sitt ursprungliga tillstånd går, sedan den en gångjvarit urdenröjd, ytterst långsamt. På vår fruktkara jord blir den väl snart åter betäckt mad timmerskog, men träsens karakter är helt och hållet olika och fortfar att vara det under flera menniskoäldrar. På flera ställen vid Ohio, isynnerhet å den egendom, jag bebor, gjordes vid den första nedsättningen rödjningar, hvilk. sedermera fingo växa igen. Några af dem, som nu synas femtio år gamla, äro så långt ifrån att hafva uppnått den närbelägna skogens ansenlighet, att hvarje man med eftertanka måste inse, att det fordras åtminstone tio gånger femtio år förrän de kunde blifva lika. D3 gamla föstningsverken vid Ohio hafva alldeles samma utsaende, som den omkringliggande skogen. Man finner på dem den sköna omvexling af träd. som gifser skogarne en så ojemförlig rikedom. Detta är isynnerhet fallet på 45 acres, inneslutna af vallarne vid befästningen vid Stora Miami mynning, och de åtskilliga timmersorternas relativa proportioner äro ungefär desamma. Deoremot är den första växten på ett, en gång odladt, men åter öfvergifvet, landstycke mera lizartead — ofta inskränkt till en eller två, högst tre sorter träd. På de ställen, hvarest jorden varit odlad, uppväxer på många ställen gul akacia, tätt som ärter i en trädgård. Der den ej varit odlad är svart och hvit valnöt deremot rådande. Den hastighet, hvarmed dessa träd växa en tid, tillintetgör andras försök att trifvas och växa i deras skugga. Da plantor, som drifva hastigare, växa öfver de svagare af samma sag, hvilka bortiyna och dö ut. På detta sätt blifva ej flara qvar, in dem jorden kan bringa till mognad!... Detja förhållande skall imedlertid icke länge fortfara! ... Jordens gynsamhet för trädens första uppväxanje upphör, då de äro mogna. Den medgifver inasen succession efter legitimistista grundsatser, On iskan, stormarne eller för dem egna sjukdomar utota de träd som länge, utan medtäflare, varit kogens herrar, så finner en af de länge tillbakatötte af en annan familj skydd och näring emelan dess utdöende rötter och höjer snart, växande ned förvånande kraft, sina gröna löfmassor mot skyirne, emellan sin döende medtäflares bräckliga och örvissnade lemmar; ty sjelfva grunden gifver den att bättre stöd än något skott från de träd, som förut ntagit platsen. Man kan lätt föreställa sig, hvad tid in naken landsträcka vid en så långsam växtlighet. yehöfver för att åter blifva bekläd med den förvårande mångfald af grönska, som karakteriserar den: a trakts skogar. Huru ofantlig måste icke deoftavämnde befåstningarnes ålder då vara, om de, såem några, hvilka haft det bästa tillfället att underöka dem, äro betäckta med andra generationer af kog, sedan den tid, då de åter blifvit öfverlemnade t det vilda tillståndet. (Slutet följer.) -— —ssattiifiläljtnse———