Aftonbladet – 20 juli 1842, sida 2

NIUR, IULIBAL ALL JASLEN YAR BY. TANKAR AF MARTIN LUTHER OM VERLDSLIG ÖFVERHET. I en tid, då man ifrån en viss sida alltid söker bortblanda de politiska frågorna genom påståendet, att personer hata samhbällsstyrelse, ordning och lagar, derföre, att de vilja se lagarne åtlydda äfven af sjelfva samhäillsstyrelsen, samt öfverhufvud ordningen på jorden förbättrad allt efter som det högre och fullkomligare tänkesättet fordrar bildningens förverkligande i och genom statens. former; är det utan tvifvel ganska nyttigt, att lyssna på, huru en man yttrar sig i dithörande ämnen, om hvilken ingen lärer yrka, att han i allmänhet var en öfverhetens och samhällsordningens fieade, utan tvertom högt predikade nödvändigheten af begge (inom de gränsor, som sann rältvisa utstakade), eburu ban ändock hörde till sin tids starkaste opposition. Vi förmoda också med säkerhet, att Sv. Biet skulle underkänna doktor Martin Luther, förklarande bonom helt kort och godt för en kättare, majestätsförbrytare och rabulist, om det allenast ginge an. Men bisidan råkar vara buuden af åtskilliga svårigheter att expressis verbis påstå något sådant om doktor Luther, ehuru den nödvändigt måste tänka om honom så i sitt hjerta, enär han — såsom vi i det kommande skola inhemta — yttrar sin opposition alldeles likartadt med vår tids. Vi bedja läsaren fästa sin uppmärksamhet vid, att hvad Luther i nedananförde stycken säger, icke angår haxzs tids religiöse strider, i afseende på särskilda dogmatiska puakter, som ändrat sig; utan politiska frågor, just angående gränsorna, vidden och innehållet, hvarinom den verldsliga makten bör inskränkas, samt om tankefrihetea och yttranderätten, följaktligen allt ämnen, helt egna för vår tid, säväl som för all. Hans skrift om öfvexheten var icke föranledd af någon särskild politisk tilldragelse, så att man kunde förklara hans här yttrade skärpa endast angå densamma; utan befinnes, tvertom, vara en afhandling för hvarje tid och hvarje ort, der nemligen samhällets styresmän genom verk och gerning visa sig vara sådana, att Luthers ord angå dem; hvilket vi anmärka reservationsvis, på det ingen må tro, att vi vilja hafva hans yttranden här förstådda om de regerande personer, som genom beskaffenhet och uppförande enskildt unadantaga sig från Luthers allmänna dom. Icke utan sitt stora intresse är det likaledes, att höra huru den ärlige Luther begagnar språket, så der temligen utan att sky kraft-termer, när han dermed ville beteckna någonting sans facon, för hvad det sannskyldigen var. Det är framförallt emot dylikt språkbruk, som Biet och dess skrymtaktige; seider upphäfva sin stämma, så fort dess motparti någongång begagnat sig deraf, ehuru det sjelf i mångdubbelt mått låtit sådant behaga sig att för egen del bruka. Dess takt har i denna del varit obeskrifligen klen. Flere uttryck, som t. ex. Å. B. nyttjat i en varm satts, och som visserligen varit ganska goda och egentliga för sakens betecknande, men hvilka Å.. B. sjelf dock icke vidare skulle hafva brytt sig om att till sina vedersakares smälek upprepa, utan som rätt gerna för A. B. skulie hafva kunnat få låta bli att göra motpartiet skada mera än en gång, har Biet varit oklokt nog att upptaga på ett sådant sätt, att det förevigat sina egna patroners nesa. För att ibland andra bit hörande ord blott nämna den ryktbara Skabben ): hvem var det, som tog zffär derpå, och upphöjde det till en terminus technicus, betecknande Aristokrati och Prelatur, hvilken term nu troligen för alltid skall komma att i Sverige vidhänga dessa begge parasit-växter, elter hudsjukdomar på nationen. Aftonbladet var det, som först en gång brukade ordet, och gjorde det visserligen å la Lutber. Att ordet rätt wäl motsvarade sin mening, tillstå vi: och det kunde visst derföre förtjena att xterniseras. Men latt Biet sjelf skulle göra detta: skulle låta förleda sig till ett upprepande, ett ideligt anförande af sådant, som, genom sanningen i sin bild, mycket verkade till dess anhängares vanheder — det var onekligen mer än någon kunde hoppas. Det var höjden af oklokhet, taktlöshet och en) Uttrycket Prelatlimpa cch annat dylikt är äldre, och skulle längesedzn vara glömdt, om icke biet varit angeläget om att ständigt upp-friska minnet af det öfver sina prelater kastade skämtet, och derigenom göra dem så