Aftonbladet – 20 juli 1842, sida 1

en, för henne dittills obekant, sinnesrörelse. Från det medlidande, hon först kännt för den, hon räddat, bade hon snart öfvergått till en slags beundran för en varelse, hvilken syntes henne så öfverlägsen innevånarne i Tremblade. Hon ägnade sig åt honom helt och hållet. Ända till deita ögonblick hade hon likväl icke älskat honom annat än i djupet af sitt hjerta och utan att tillstå det för sig sjelf. Enasam och innesluten i sitt rum, tänkte hon på honom utan samvetsförebråelse; hon spejade efter bullret af hans steg, efter Jjudet af hans röst; hon gjorde sig en sällhet af alla dessa små förut okända fröjder; bon inproviserade inbillade samtal med honom, men i kans närvaro led hon, slog ned ögonen och vågade knappt svara honom. Mathurins hotelser stegrade på en gång denna växande böjelse. Hvad ynglingen angår, den ganska underordnade hjelten i denna beklagligtvis sannfärdiga historia, så måste vi erkänna, att han bvarken var en batard eller en prest eller en son af bödeln, med ett ord: ingen af dessa undantagstyper, sedan några år tillbaka skapade till våra kollegers romanoch theaterförfattarenas tjenst, utan helt enkelt en af dessa den franska bufvudstadens söner, af ödet bestämda att drifva fram sin dag mellan kaffebusen och theatrarna, att göra ingenting, duga till ingenting, emedan de duga till allt och aldrig bekymra sig om morgondagen eller om sina kreditorer. Hans ansträngning vid skeppsbrotitet och det mod, ban dervid ådagalade, var en af dessa tillfälliga kraftyttringar, som någon gång kan göras af sjelfva veklingen, som faran väcker och låter ånyo bort