Aftonbladet – 20 juli 1842, sida 1

ba plockat den här ljungknippan tillsammans på det stället, der vågorna kastade mig i land. Blanche erfor härvid en hemlig känsla af förtrytelse; den unge mannen profanerade genom sin pratsamhet, hvad hon ansåg böra vara en nemlighet dem emellan. Mathurin kastade en hatfull blick på strandgodset och plockade helt kallt sönder buketten, som han kastade i den röda askan i spiseln; derefter lutade han sig öfver Blanche och .sade med låg röst: Glöm inte, att ni är min fästmö; ge inte företräde åt den der glopen, för det han har hvita händer och en rock af fint kläde. Om ni älskar honom, så olycklig han! Och fortfor derefter med hög röst, i det han reste sig upp: God natt Ivon. god natt Blanche, farväl med er också herr Julien. Jag går att råka mina vänner hos mäster Kergouöt, ty vi ha åtskilligt att prata om tillsamman, tillade han med en skarp blick på Julien. De sista orden uttalades med en ton, som väckte en obestämd oro hos flickan. Hvad sade då den der Mathurin åt ery frågad2 ynglingen leende; efter som hans ord gjort er så tankfull? I detta ögonblick nalkades Ivon dem. ;Hvad Mathurin sagt mig ska ni få veta, herr Julien, svarade Blanche med låg och hastig röst. Jag måste i afton tala vid er allena och i hemlighet. Det är aldeles nödvändigt! Den unge mannen hejdade det utrop af öfverraskning, som var nära att undfalla honom, växlade några obetydliga ord med Ivon och gick upp På sitt rum. Allt sedan skeppsbrottet hade Blanche erfarit