Aftonbladet – 20 juli 1842, sida 1

cAlltför gerna, herr Julien, svarade Blanche Se så, mäster Mathurin, fortfor ynglinger ogenerad, pekande på violinen, som hängde på väggen, u3e mig instrumentet der.n Matburin rörde sig icke ur stället, men på en bedjande åtbörd af flickan steg han ändtliger upp, fattade häftigt violinen med sina grofva starka händer och lät den falla i goltvet. De brakade i träet och två strängar sprungo af. aSådan oskicklighet! ropade den unge man nen förargad. — cFör fan i våld, jag är inte van att handter: sådant der krafs! sade Mathurin med en uppsyr af tafatthet, men hvarunder man lätt kunde röj: ett uttryck af skadefröjd. Klangen af de brustna strängarne kom Bilan che att darra. Hon släppte i golfvet en buket af ljung, som hennes händer höllo mot bröstet Hastigt och med oro lutade hon sig ned för at taga upp den, men Mathurin hade redan gjor det och, istället att ge henne den tillbaka, sad han med en viss tvärhet i rösten: När blef ljungen någonting så rart här p orten, att man gör qvastar deraf för att bjud: åt unga flickor ?n Blanche räckte sina darrande händer åt fiska ren för att ta igen buketten, som hon anade, at han misstänkte för att vara ett prof af der skeppsbrutnes artighet. Hon hade ieke orätt, ty Matburin sade: Ni tycks sätta mycket värde på den här Blanche; hvem har då gifvit er den dyrbar: skänken ?, Blanche svarsre intet. Hvarföre göra en hemlighet af det, som inte är någon,, sade nu Julien bekymmerslöst, V