äro endast bödlar till hälften, och deras hand utgjuter intet blod. i Ivon hade under tiden ryckt båtsbaken ifrån Marianne och betraktade hafvet med dyster blick. Gå ned i valtnetr, tillade Courils, och kittla bonom lite i njurarna. Om han än bar så tjock bud som en haj, så ska ban inte stå emot en stöt af den der., Ivon lade banden öfver sina ögon och med en åtbörd af förtviflan, och gick framåt med darrande steg och lutad hufvud, under det hans bleka och kalla läppar hviskade: cBlanche, min dotter! min tilla Blanche l Blanche kunde icke uthärda detta fruktansvärda uppträde. Hon ville stiga upp, skynda till sin far och kasta sig emellan honom och offret; Men hon förmådde endast sträcka ut armarna, och uppgifva ett rop af fasa, som tycktes förstena Ivon. cHvad var det för ett rop? frågade Mathurin. Vi äro förräddel ropade Courils. Döden åt spionernal, vrålade Tte-de-Leup, som kastade sig in bland buskarna, föregången af Tom. Men Ivon hade stannat, ty vågorna hade uppkastat simmaren, död eller afdånad på stranden; hans fötter fastböllos ännu af något hafsgräs. Mathurin förde en lykta omkring den stelnage kroppen, hvilken han betraktade med en vild glädje; hans lemmar hade sårats mot hvassa klippstycken, och deras spensliga byggnad, röjde ingenting af den nästan otroliga energi, hvarmed dena unge mannen trotsat hafvets och stormens våld. Hans tänder höllo kopparfistet af en kort,