kanhända skulle råka i fara. Hon tvekade ett ögonblick, och detta ögonblick var tillräckligt för brottets fullbordan. Siupen krossades mot en klippa. Fåfängt hördes de olyckliges förtvillade nödrop; de uppsväljdes af hafvet! Den storm, Gud låtit uppväxa, kunde lugnas, men röfvarenas hjertan voro obevekliga. Allt är förbi, sade Ivon. Nu till packornal, ropade Mathurin. nDu, Tete de Loup, skall, med dina bröder, slå ner buskarna, medan vi andra söka lasta mulåsnorna, om det än skulle ske under gensdarmernes eld., Tete-de-loup fattade sin yxa och mätte med e:t vildt ögonkast buskarna, der möjligtvis några soldater kunde ligga fördolda. Biancbe ansåg sig förlorad. , Nu började Tom ursinnigt skälla och störtade sig tre gånger ut i vågen, som hvarje gång dref honom tillbaka till stranden. aTstn, sade Matburin; cTom vädrar någonting! hvad är det för plaskande? Jag bedrar mig inte, det är någon djerf sälle, som simmar ännu. Kamraten har starka senorl Man såg nu också verkligen ett hufvud höja sig öfver böljorras; för öfrigt hörde; ingen suck, intet klagorop. Man anade i denne simmare en man med fast kroppsbyggnad och oförskräckt mod, som väntade sin räddning endast af sig sjelf. aHvad ska man nu göra?, frågade Ivon. eTag till båtshaken, svarade Matburian med tver och hemsk röst. aGud vare lof, tänkte Blanche; ade ärna rädda den olycklige och räcka honom båtshaken! De