Skeppet har stött på banken; tack vare fade Ivons gamla ko! Nu, se upp på sluparna ocl de simmande. Yxan mellan tänderna, mina gos sar, men stå på benen, ty vågen bär arbete å oss på sin ryggl, Stranden var också verkligen öfversvämmad vattnet slog nästan upp dit, der Blanche stod och fiskarena vadade deri ända till knäna. Me: dessa vågor kast2ade ifrån sig kistor, tunnor packor, en hel skeppslast och flera lik. Piun drarne lastade sina mulåsnor med bytet, och qvinnorna släpade de döda i en.grop, urholkac under en klippa. Jag hör årslag,, inföll Mathurin med liflighei och bjöd tystnad. Det är en slup; den kom. mer rakt emot oss, den har passerat bränningen, och om vi inte släcka ut våra ljus, så ska de skälmarne vara här inom tio minuter. Gör undan lyktorna, och ingen rörelse och inte ljud in Man lydde. En stund af tystnad och förskräckelse följde; Blanche hade likväl vid Mathurins ord fattat ett ädelt och hbjeltemodigt beslut. Hon skulle bli folkets i båten räddande engel. Hon kröp sakta fram på sina knän, höll igen andan och med händerna konvulsiviskt framåtsträckta, för att gripa Jyktan, hvilken blifvit gömd under det svarta täcket, hvarmed kon var böljd. Man hörde det dofva ljudet a! årorna, som på måfå kämpade mot den skum. mande vågen. Blanche vidrörde lyktan, men : detsamma tänkte hon på, att vär roddarne väl voro i land, skulle de hämnas på dem, som vållat skeppsbrottet, att det skulle bli en strid på lif och död, och att hennes far och mo: