Aftonbladet – 18 juli 1842, sida 3

I en hast blef det lifligt på kusten; den öde nejden fylides oförmodadt af en vidrig flock, liksom man på teatern, vid machinistens pipa, ser spöken och troilgestalter höja sig ur grafven. Man hade hört skeppets sista nädskott, ett tecken, som kallade roffoglarna, att samlas kring bytet. De blåaktiga lågorna hoppade tillsammans, skingrades åter och närmade sig slutligen till de buskar, der Blanche låg gömd, mera död än lefvande; det svaga steget i sanden blef regelbundnare; några sträfva röster utbytte igenkänningsord, och skuggestalier framsväfvade förbi buskarna. Slutligen syntes en storväxt, ung man, höljd i en röd öfverrock och benen inklämda i trånga kalisonger af samma färg; han stannade här och sade till sina följeslagare: cÄro mulåsnorna i ordning?p Blaoche kunde knapt andas. Rösten tillhörde fiskaren Mathurin Brindejonc, som ville taga henne till bustru, och för hvars anspråk alla andra ynglingar i trakten gifvit vika, för öfrigt en sannskyldig son af Terablade, som en dag skulle låta sin hustru bära han: nät och fiskredskap och ej bry sig om, att hon gick barfota. Liksom alla andra menniskor, hvilka föra ett bårdt och balfvildt lefnadssätt, älskade han Blancha med raseri, för det hon var vacker: han skulle utan tvekan låtit mörda sig, för att rädda hesne ur någon fara, emedan han ansåg henne som sin egendom, men han frågade föga eter, om hon gifvit honom sitt hjerta eller icke. Han älskade henne för sin skull, icke för hennes. Efter hans tanka var det en heder för Blanche att få bli hustru åt den vackrasie och rikaste yngling i landet, och, en gång gift, skulle han, så mycket han än höll af sin hustu, hafva slagit henne vid första tillfälle, och det utan att göra sig någon samvetsförebråelse. Man kan nu förstå dena unga flickans förskräckelse, då hon igenkände Mathburins röst. Låt oss gån, sade hans följeslagare, ahafvet bär sig i dag åt som en god granne. Vi skola