Aftonbladet – 18 juli 1842, sida 3

henne, görsd bland de höga buskarna, liksom en fogel i sitt bo; han hoppade af glädje omkring henne och slickade henne: händer, under det bona fåfängt sökte bli af med honom. Tom har kanske upptäckt någon spion inne i snårets, sade Mathurin. O möjlig!, anmärkte Ivon, di skulle han ba skällt.n Mathurin tog några steg mot det ställe der flickan låg, och hon började darra häftigare än ljusgen för vindens fligt; men Tom hoppade genast ut från buskarna och visade Brirdejore en fruktansvärd rad hvita och hvassa tänder. Mathurin stannade och sade: Det är ingenting, bara ett infall af hunden, men vågorna gå högt, töcknet är tjockt, och Trident kan aldrig komma fram mellan bankarna: Lit oss gripa till verket I Hvad ärnade de väl göra? Hvilken förhoppning lifvade dessa vilda menniskor? det var något, som Blanche ännu icke kusd2? begripa. De gingo ned utföre gångstigen, som bar till sjelfva stranden. Flickan följde dem ända till det ställe, der marken blef helt ohh håliet bar och all vesetation upphörde. Här stodo i en krets flera mulåsnor, böljda i svarta läcken; deras hufvuden voro på ett besynnerligt sätt försedda reed sällsamma betseltyg, hvari voro fästade linga träkors, sammarbusdna med rep. Midt i kretsen såg Blanche sin fars gamla ko, som så väl kände bennes rö:t och pligsde följa henne lika troget som Tom, och på hvars rygg hon som barn så ofta vaggat sig. Detta gjorde henne ond. Det plågade henne att sålunda se allt hvad hon älskade, alla föjjeslagarne i hennes fredliga och stilla lif samlade vid detta bemska uppträde, af hvars upplösnisg hon. fruktade någonting förärligt. Alla bönderne voro försedda med lyktor; det var deras bleka Jjus, som Blanehe hade tagit för elfvornas ögon. (Forts, följer.)