nm nm tydligast förklarade beunes fars afbrutna menin gar? Helt säkert gjorde han tjenst som lots Han lefde af detta ädla, mea farliga yrke. Har blottställde visserligen hvarje dag sitt bf för o bekanta menniskors skuld, mon för dem, som voro i fara. Sjeliuppoffeingen var hans plig: och om han darrade af sorgliga aningar hvarje afton, då han gaf sin dotter afskedskyssen, si var det derföre, att han straxt derpi skulle ut att rycka något byte undan strandens blindskär och att denna kyss sålunda möjligtvis kunde va ra den sista. Sa barnslig hade hon varit! Hor hade ju orättvist misstänkt den gode Ivon? Nr välsignade hon hoaom. Förskräckt öfver de: fara, ban lopp, ville hon imedlertid med sins böner följa honom ända till hafskuster. Företaget var ingenting mindre än lätt; hennes fötter nedsjönko vid hvarje steg i sanden Denna kustsand är hafvets tvillingssyster och har, som det, sina svallande vågor, hvilka vinden uppdrifver i höjden eller nedsänker i djupet. Vid hvarje steg såg Blanche en graf a sand öppnas framför sig, och hon började redar ångra silt försök, då oförmodadt ett mystisk! ljus på spridda afstånd, liksom stjernor, genom trängde töckenslöjan, som betäckte nejden, utar att tystnaden deraf stördes. Blanche kände sij fattad af en slags vidskeplig fruktan; hon på minde sig de många brokiga sagor hon hört om elfvorna, dessa bleka demoaer, SOM så grymi hämnas på de dödliga, hvika äro nog djerfv: att vilja utforska hemiigbeten af deras nattlig: fester. Hon tog dessa spridda, öfvernaturliga oc orörliga ljus, som upplyste kusten, för deras ögor utan ögonlock, och smög sig rädd bakom d buskväxter och de knippen af ljung, som växt här och der, emedan hon trodde sig redan känn: deras isiga hand på sin skuldra. Derifrån kund: bon, utan att sjelf bli sedd, följa alla detaljern: af det fruktansvärda uppträde, som förestod, oc som skulle erfordra en stor målares pensel, fö att skildras i hela sin vilda storhet.