Aftonbladet – 18 juli 1842, sida 2

omsorg ville dölja, hade B:anche knappt tid att smyga sig inom de hvita singombängena. Ivon och Marianne kommo in. Fiickans vackra hbufvud lig behagfullt lutadt på örngåttet, kringflatet af de långa svarta hårflätorna, och ett leende sväfvade på bennes läppar. Den som lagt handen på hennes hjerta, skulle kännt det våldsamt slå, men hennes andedrägt var mild och stilla. ,Hvad hon år vacker så der! Hvad henrxres sömn är luzen! sade Ivon med halt röst. Kanske drömmer hon om mig; hon ser mig i sina drömmar — — — och jag ärnar — -— — men det är ju för hennes skuld. Det måste likväl så ske; är det inte så Marianne? Ack, hur usel j2g är! Modren gret. Hon är ett helgon,, sade hon, i det hon böjde sig ned öfver Blanches panna, som hon kyste. Må hon bedja för oss! Hon ensam kan försona oss med Gud !y Ivon ansträngde sig för att samla mod, slog sig för pannan med en viss förtviflans kraft och sade med en sträf röst: Tiden förflyter, och man väntar på 0ss. Nu hördes ett kanonskott, som bortdog bland vågornas dån, hvilka slogo mot klippans sido; och häfde siv upp mot stranden. Hörde du?, frågade Ivon sin hustru med ut trick ef en vild glädje. Man har då sagt os: sanningen. Trident är nära kusten. Den ska få godt qvarter! tag båtshaken, tänd på lyck: tan och drif kon och mulåsnan framför dig Det var bra, att inte Blanche ha? vaknat a bu:lret.p Båda kastade en afskedsblick på der2s dotier. Hona log nu, som de trodde, af sin dröm. Ivon sch Marianne gingo bort. Om den förre hade vindt sig om i dörren, skulle han sett hennes ögonlock balft öppna sig, och huru hon genom de mörka ögonhåren kastat en frigande blick på hans fiskardrägt; men Blanche tillslöt åter genast med rysning ögonen, då han blef varse fa