Aftonbladet – 16 juli 1842, sida 1

sam blekhet, icke ovanlig hos menniskor, hvilka känna sig i en opassande ställning, och hvilkas hela lif är ett fängelse eller en förtidig graf. Uttrycket af en hemhg smärta framlyste i hennes på en gång milda och stolta blick, men som saknade denna fuktiga genomskinlighet, hvilken gilver så mycket behag å: barns och unga flickors ögon. Det obestämda leende, som sväfvade på hennes läppar, skulle ioför betraktarens öga hafva röjt endjup och förtviflad smärtas härjningar. Den unga flickan var enkelt klädd efier landets bruk: ett lifstycke af svart sammet omslöt det smärta lifvet och en kjortel af brunt ylletyg, fallande i djupa veck, dolde hennes små fötier, Oiörmodadt vände hon. sig mot gubben och sade till honom med en viss rädsla : sHär äro era bjortlädersbandskar, min far, men jag tror knappt att ni kommer ait bruka dem i afton, ty ni ärnar väl inte gå ned till bafsstranden i det här fastiga vädret! Fadren svarade ingenting, men han ropade med häftigtet: nFoj, Tornl och dref våldsamt ifrån sig hunden, som gnällande tog sin tilflygt till flickan. Hustrun Saåde i sin ordaing, utan att likväl våga betrakta sin man: Regnet har verkeligea tlltagit och det blir i natt en förfärlig storm. Eno storm! så mycket bättre, kära Marianne; är det inte en sådan vi behöfva!s ropade fadren, t det han steg upp och giek med stora steg fram och tilbaka i slugan, som om någon hemsk tanka sysselsatte bans sinne. ,iUvad säger ni, min far? frågade flickan förvånad.