Aftonbladet – 16 juli 1842, sida 1

STRANDGODSET I TREMBLADE. NOVELL AF EMANUEL GONZALES. I Tremblade är en fattig by i Bretagne, undanstucken, liksom roffoglarnas nästen, på afsatsen af en enslig klippa vid hafsstranden. Nedanföre utbreder sig en torr och ödslig kust, hvars rödaktiga sand endast här och der låter några: magra; krypväxter och några martallar framskjuta. Invånarne kunna nästan icke locka någon växtlighet ur den ofruktbara jordmånen, och hafvet är på denna trakt olyckligtvis så trolöst, det skum, som fradgar på dess yta, döljer så många sandbankar och blindskär, att de arma strandboerna sällan våga bestisa sina fiskarebåtar, utan lita dem efta under hela månaders lopp ligga balfbegrafna i sanden. Dessa menniskor, som bibebållit den Druidiska tideas grymma vidskepelse, äro: misstrogna, sträfva och vwilda; de lefva nästan alldeles utom samhället, som en förtappad kast, och underhålla icke förbindelse med andra än någre judiska krämare och z: genare, nog djerfva att under stormiga nätter klättra uppför deras eländiga gångstigar, som äro utholkade i klipporna. Aldrig har en flicka j Tremblade gift siz utom sitt land, och landet är för denna halfvilda stam, den öde kust, bvilken byn beherskar, såsom en orörlig skildtvaikt. Den afton, hvarmed denna berättelse börjar, voro tre personer tillsammans i ett litet hus, som, sedt ifrån stranden, syntes ligga löst på klippan, liksom ett ostronskal, hvarje Öözsorblick färdigt att nedstörta i hafve. Rummets möbler voro besynnerligt. De nakna väggarna voro be