Aftonbladet – 15 juli 1842, sida 1

RR nn RR RANA kommer mig att rysa i det djupaste i min själ, och en dyster aning inväfver sig i mina drömmar. Om det blott ginge framåt; men tillbaka — det kunde göra mig rasande, då jag vet att Willarosa och allt, som är mig det dyraste på jorden, är i fiendens våld! — Jag är ingen af dessa starka själar, som kunna fördraga allt; jag kan våga allt; men kraft fattas mig belt och hållet, att genom tålamod hinna mitt mål! Huru förhatligt skall icke hvarje ögonblick vara för mig, då jag icke får se min ljufva hulda flicka, icke får trycka benne till det stormande bjertat ! Ack, jag är icke mer den gamle Woldemar. Knappt känner jag hos mig styrka nog, att fördraga afskedets qval. För denna smärtans känsla viker det stolta medvetandet af manlig kraft. Riccardino, den 7 Augusti. O! låt mig tiga, Gustaf, om skilsmessans stund, Magdalenas tårar, mina qval och bernes sista kyssar. — Jag följde mina ordres och står nu sedan 3 dagar i Riccardino. Det var mig en ljuf tröst, att ifrån ett fönster i mitt nya qvarter kunna se mitt kära Villarosa; der mina älskade bo! I detta fönster ligger jag oupphörligt och blickar dit bort och denhäftiga längtan kunde nästan spränga mitt bröst. — Dock är allt så osmakligt, så tomt omkring mig; sjelfva det högljudda krigslarmet — ty det är lifligt omkring oss, och här äro flera regementer samlade — blir för mig utan någon betydelse. Nu har jag blott en känsla, men en glödande, våldsam, som modigt kunde störta alla hinder! -Magdalena, hur gränslös är icke min kärlek; jag begriper ej hur jag kan kan lefva utan dig. nå