Aftonbladet – 15 juli 1842, sida 1

mellan de skiljdaste känslor så tydligt uttalas, är alldeles förträffligt lyckadt. Mig bar teckningen innerligen rört och de enkla formerna. hafva på mig gjort ett djupt intryck. Du skulle bafva hört henne, huru skönt hon talade öfver utkastet och huru tydligt hon kunde tänka sig i Horatias läge. Hon anklagar icke mördaren af bennes brudgum, hon anklagar det jernhårda ödet, ty bennes bror måste såsom Romare segra, och icke Horatius utan Rom stötte svärdet i det älskade bröstet. — Magdalena arbetar nu ur minnet på ett porträtt åt mig af sin bror. Föräldrarne säga, att det blir oändligt likt: så lefvande är hågkomsten af honom i hennes själ; jag skall icke få se det, förrän det blir färdigt. — Gustaf, hvilken skön kedja skall icke min framtid bli af fridens och kärlekens glada högtider! Huru skall icke min hulda älskade flicka förherrliga: vår förtroliga krets med sina talanser; dagar skall jag lefva, som jag ej skulle utbyta mot alla verldens skatter! Det är dock en salig känsla, när man, med aningen om den högsta jordiska sällbet, fNyger mot kärlekens sköna morgontrodnad. O Gustaf! min dag: gryr. Willarosa, den 4 Augusti. Det har skett, hvad jag så länge fruktat! Jag måste hädan, jag måste lemna min älskade Magdalena. Nyligen erhöll jag befallning, att i morgon vid dagningen draga mig två timmars väg tillbaka; fienden skall rycka närmare, och sannolikt vill man invänta bonom i en fördelaklig ställniog På höjderna vid C..-.-— Ack, hela detta krig är mig nu nästan vedervärdigt, vid hvilket jag förr var fästad med sådan hänförelse, Tanken, att kvena förlora Magdalena,