Aftonbladet – 15 juli 1842, sida 1

flyttade mig i ett förtrolladt eden. Glödande frossade j2g i fullheten af mina idealer, som nu i skön verkligbet uppblomstrade på min lefnadsstig. Gustaf! jag är icke vuxen denna salighet. Villarosa. — Min vän, hvilka paradisiska dagar tillbringar jag ieke nu i kretsen af mina älskade! Fader och moder uppbjuda alt, för att bevisa sin hjertliga kärlek till den nye sonen, och Magdalena lefver blot för mig. Hela dagen äro vitillsam mans och jag ser, huru min ljufva flicka alltid mer och mer utvecklar sin sköna, ädla sjils intagande egenskaper. Jag har redan förtä!jt för dig om hennes musik; hon gläder siz mycket deråt, att vi, när hennes bror Camillo återkommer, fullstämmigt kunna företaga våra öfningar. Camillo lär sjupga en skön, kraftig tenor, och då kunna vi redan uppföra mången terzett. Jag längtar mycket efter min svåger. Alla äro de mea sådan kärlek fästade vid honom, att de måste-med mycken smärta erinra sig hans frånvaro och knapt kan det undvikas, ty öfverallt ges det beröringspunkter med honom, öfverallt fattas han dem. De tala alla så gerna om Camillo, och jag föreställer mig bonom såsom en till kropp och själ stark yngling, tapper och själlull, en stolt ungdomlig atwet. Utom det att Magdalena spelar och sjunger, tecknar hon också förträffligt. Det roar henne oändtligt, att göra utkast till historiska taflor, och i det mekaniska deraf bar hon redan vunnit en ovanlig färdighet. Hon har just nyligen tecknat den scen, då Horatia möter sin bror, såsom besegrare och mördare af hennes trolofvade. Utirycket i flickans ansigte, der striden