Aftonbladet – 14 juli 1842, sida 1

strar och prålar. Den som här intågade i spetsen för en segrande arme! Villsrosa den 24 Juli. Jag skrifver till dig från Villarösa, från detta naturens paradis. Broder, afundas mig, afundas mig hvarje stund, som jag får tillbringa här! Hvilken krets af ädla menniskor! Du skulle se Magda!en2, den höga ädla gestalten med de stora svarta ögonen och de rika gyllne lockarne; du skulle höra hbarmonien i bennes röst, dessa a! ett högre lif klingande ljud, ack! du förglömde, såsom jag, krig ech stridsrop! Det stolta svårmodet, de fina spåren af en djup smärta, som, tika en helgongloria, omsväfva den älskligas bulda anlete, och uttrycket af den rena kärlek, som talar ur hennes ögon, gifva henne någonting oändligt, outsägligt förtjusande. Ack, att den gudomliga icke Jåter beskrifva sig! att jag icke kan nimna för dig alla de känslor, som i ett sällbetsrus bestorma mitt fulla hjerta! Men jag märker, att jag ännu icke egentligen skrifvit nå sot ordentligt till dig. Vet alltså, M-gdalena 5r dotter till grefve P...., som eger Villarose, Mar emottog mig här såsom en gammal vän, med så mycken bjertlighet och godhet, att jag icke be sriper min egen lycka, och nu lefver j:g under samma tek med henne, är nöstan alltid i hennes grannskap, jag ackompanjerar henne på pgitarren, då hon sjunger sina fosterländska carzoner, dessa Jju:va sånger af kärlek 0C vemod: bon förer mig omkring i villans herrliga omgifninger och fager en så bjertlig andel i min hän: ryckning öfver denna paradisiska verid. O,hon är en engel, ett väsen, fulit af oändlig ömhet: juu känner jag icke alla min själs böjelser förvandlade, jag känner mig bättre, ty beanes närsaro förädiar mig, jag känner mig salig, jag få ju se henne! O, jag lyckliga menniska! Villsrosa den 23 Juli. Gud vare lovad! Avnu höres intet af om upp: brott. Förmodligen blifva armeerna ännu nå