Aftonbladet – 14 juli 1842, sida 1

förbi, och ryttarnes glittrande vapen förgylldes sonu af den nedgående solens sista strålar. Då sade en röst i mitt inre: du kommer icke hem, och jag greps af ett djupt svårmod. Snartbemärkte Magdalena min rörelse ech frågade deliagande hvad som fattades mig? Jag nämnde min aning. Skulle ni väl fälla en tår öfver mig? tillade jag och fattade hennes hand. Hon darrade häftigt och blickade med tårar vemodsfult i mitt öga. Jag kunde icke Tingre återbåilla mig; nedkastande mig för hennes fötter, utropade jag: Magdalena, jag kan icke längre förtiga det, jag älskar er! — Dåsjösk hon, djupt kakad, i mina armar, och våra läppar beseglade det heliga förbundet, Hurudan kände jag mig ej, då jag kom till mög sjelf ur denna våra själars yra! Redan var skymningen inbruten och vaggade verlden i slummer, men i mitt bröst glödde en evig dag, för mig var salighetens morgon inbruten. Ack! huru annorlunda var icke ou äfven min Magdalena! ; Hon tycktes mig förklarad; ett högre Lifs anda uppfyllde henne, och uttrycket af den lyckliga kärleken omstråade hennes anlete, likt en helgongloria. Först syntes hon mig vara den fullkomliga jungfrun, nu stod hon framför mig såsom serafen från en bättre verld. Det blyga, jungfruliga har, i medvetandet af den oföränderliga kärleken, förbytts i en helig förtröstan på hennes egen själs kraft. Ännu har jag icke talat med föräldrarna, men ; hoppas, att de ej skola: vilja tillintetgöra vår C:a. De äro ju fästade vid Magdelena med lan ömhet, att de visserligen: icke skola förrka hennes himmel. — Gustaf! om du ännu årig har upplefvat dessa saliga minuter, då kärekea i glödande yra hänrycker tvenne bjertan ch der den högeta jordiska sälihet bor, om alig Gudsordet, jag älskar dig, ännu kliogat mot ig från älskade läppar; så kan du ej fatta oändicheten af denna känsla, denna Jycksaliga kön2 af besvarad kärlek. (Slutet följer.)