Aftonbladet – 14 juli 1842, sida 1

let är omöjligt, att något mera rörande och hänfö ande khan gifvas, än de sköna tårarna : en sådan flickas sköna ögon. Jag sade henne det och hon kände, att jag icke ville smickra henne blott. Sakta trycktes min hand af hennes, som jag i hänryckningen bade fattat; hon uppreste sig bastigt och sade vid bortilandet: Jeg tror, Woldemar, att ni är godn. Ack, du kan icke föreställa dig de himmelska tonerna ji dessa ord! Länge stod jag och såg crörlig efter henne. Sedan drogs j2g oemotståndligt neder. och jag måste kyssa det gräs, som bor, lätt svälvande, hade vidrört. Du tycker mig vara barnslig, Gustaf? Ja, det är jag väl, men jag är lycklig. Om qvällen ligger jag i mitt fönster så länge, som jag ser ljus hos henne; ty då bon bor i den högra och jag i den venstra flygeln af villan, kan jag ganska väl se hennes kammare. Så står jag ofta långa timmar, betrakande det flämtande ljuset, och när det släckes, fattar jag gitarren, då mina toner, fulla af längjan, klinga bort i den Jjusa månsikensnatten; hvilken, under Ihaliens himmel så lugn, som den Eviges ande, hvilar öfver jorden. Kan du väl fatta den salighet, som i sådan fullhet tjusar mig 14? Har du något ideal i dut bröst för dessa jufra känslor? Gustaf, Gustaf, jag bar aldrig kusnat ana dem! Villarosa den 29 Juli. O, att jag ej kan flyga i dina armar, att jag j i min onämnbara förtjusning får gråta vid sitt brodersbjerta, att jag ensam skall bära detta sfvermått af fröjd! Ack, mitt arma bjerta måie brista i stormen af dessa svatlande känslor! Justaf! hon är min! Från bennes darrande läpvar bäfvade bekännelsen af hennes kärlek, hon åg vid mitt bröst, och på hennes läppar fick ag trycka glödbeta kyssar. — Vi sutto båda vå terrassen, tigande och försjunkna i Jjufva irömmar. Solen gick just nu ned bakom bersen; er skara af de vära drog på långt afståind